Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89 ROSENSTEINS SKRIFT OM UI’1’LYSNINUKN.
Då vi skärskåda det onda, som upplysning möjligen skulle knnna
verka, så afgörom icke for snart, att det, som kunde vara skadligt
eller vådligt for vissa, är det äfven för samhället. Vare i synnerhet
långt ifrån oss att af feghet förråda sanningen. Anmärkom endast,
att upplysningen har tvenne satt att verka, hvilka båda kunna leda
till ändamålet. Det första, det jag genom hela denna skrift
beskrifvit, det som är upplysningens egentliga medel, är att genom skäl och
bevis förstöra fördomarne, bibringa en sann öfvertygelse och af tiden
vänta rättelsen. Med en rätt upplysning följer foglighet, fördrag med
menniskors villfarelser, fel och svagheter, äfven med olägenheter, en
afsky för våldsamma utvägar. Sällan såg man de upplysta vara
oroliga medborgare.––-Jag har dock äfven framstält en annan
tafla; och huru skulle den kunna döljas? Huru skulle en författare
kunna vara nog svag, att icke omnämna sanningens kraft att bryta
»Ila hinder, att trånga genom eld och lågor? Men huru skulle han
tillika kunna vara nog ensidig att förtiga, att, när sanningen med våld
måste utbreda sitt välde, hafva dess spår, likasom spåren af allt våld,
varit blodßtånkte och märkte af menniskoslägtets olyckor? Så ofta
någon stor villfarelse är rådande i tänkesätten eller i
samfundsordningen; så ofta flera af ett stort intresse äro drifhe att förfäkta denna
villfarelse, kan sanningen icke vänta att med benägna öron blifva hörd,
kan den icke gerna undgå att möta ett starkt motstånd. De, som
angripa osanningen, kunna vara foglige, endast räkna på öfvertygelse
och dess kraft; men deras anhängare likna icke dem, mängden är icke
ipplyst, och desto retligare. Frön till jäsning och rörelser äro
utströdda. Obetänksamhet, öfverdrifvet nit, äregirighet göra dessa frön
verksamma. Menigheten uppreses, fanatismen födes, och våld och hämd
och mord och brand och förödelse utmärka hvart enda af dess steg.
Sådant är upphofvet och fortgången af de revolutioner, dem sanna
ändringar i tänkesätten tillvägabragt. Verlden har sett tvenne stora
revolutioner af detta slag. Den ena, då kristendomen förjagade
hedendomen; den andra, då reformationen angrep påfvemagtens
inkräktningar på sanningen och samhällens rättigheter. Båda sknlle
nödvändigt vinna framgång. Det var oundvikligt att läran om en enda,
evig, osynlig Gud skulle segra öfver polyteismen och afguderiet. Lika
oudvikligt, att en rätt uttydning af skriften skulle förstöra en falsk.
Ingendera var ämnad, hvarken genom sin natur eller sina förfäktare*
afsigter, att göra annat än godt. Apostlarne predikade freden, och
Milde svärdet att hvila i skidan. Luther och Melanchton voro de
ijgdigaste menniskor. Likväl hafva båda dessa revolutioner kostat
strömmar af blod. Vid alla sådana tillfållen är öfverdrift omöjlig att
andvika. Satserna drifvas till ytterlighet; ur det sanna skapas de
löjligaste och de orimligaste meningar, till dess man med möda ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
