Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1794—1795.
185
talet tül Fredmans Epistlar är ock i sitt slag mästerligt. Dat nästan
öfverträffar alla företal, som man hittills sett framför någon svensk
bok, då man kanhända undantager det, som man framför Lidners
nyaste arbeten låser med ett så sant nöje. Hans inbillning är väl ej så
brigant och poetisk som den förres, mon i det stället så mycket mer
jurte oeh af smaken modererad. Han är sig i allt mer lik, och
nalkas fullkomligheten närmare. Herre öfver metron och rimmet, länkar
han dem efter behag; och det är en vällust att se, hur hans snille
rdr sig i deras fjettrar med den friaste grace. Han lyckas ock bättre
i flere vitterhets-slag, och man tyoks ej kunna föreställa sig honom
ander någon rättare bild än som en Voltaire i miniatyr".
Men längre ned samma sida utbrister ban:
"En ting är alldeles onthärdelig. Man kan känna harm deröfver
inda till materie» äckel. Det är, att Ossian skall omtalas, att hans
heliga namn ens skall nämnas af dessa känslans krymplingar. Hvad
hafva de att skaffa med honom? Hvad analogi kan vftl gifvas emellan
hans poesier och deras själar? Han är och blir för dem alla en evigt
forseglad bok; och likafullt skola de minaudera, som om de förstodo
honoiq. Nej, lägg da, föraktlige parodist, Ossian bort på din hylla,
och tag i det stället la Pucelle, der da, med ett nöje dig värdigt,
kan få betrakta liljorna på Màntrose, och läsa om åsnans
kärleksförklaring till den orleanska flickan".
Dessa sista rader, som allmänt ansågos syfta på
Kellgren, oroade skaldens vänner, emedan denne, som alltid
varit känslig for dylika anfall, var det i annu högre grad
nn, då han låg på sin dödsbädd. Redan i slutet af Dec.
1794 skref Oxenstjerna till Leopold: "Vår hederlige
Kellgren är blott en skugga. Det är en ande och intet mer.
Han kommer mig fore som det man läser i de arabiska
sagorna om genier, instängda i en skinnpåse, förseglad med
Salomofl sigill. Man påstår att han ej kan hinna till våren.
Lyckligtvis ge våra doktorer inga orakler". Sedan dess
hade hans tillstånd ytterligare förvärrats, och ett anfall mot
honom, sådant som det nyssnämnda, kunde icke annat än
väcka vännernas harm. "Rosenstein, som vanligen", säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
