Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. G. OXENSTJERNA. OCH SKÖRDARNE.
461
sådana drag, hvilka ögonskenligast visa sedernas enfald
och oskuld, af de varma uppmaningarne till godhet mot
armodet och de förtryckta, af den oskrymtade, afundsfria
hyllning, han egnar sina skaldevånner, af den rena
menniskokärlek, som helst framdrager och uppehåller sig vid det goda
i menniskonaturen, och om den icke alldeles kan förbise det
dåliga i densamma, åtminstone icke låter sin
verldsuppfattning deraf bestämmas, utan
"Älskar, glömmande otacksamhetens fara,
Sitt slägte som det är, ej som det borde vara".
"Skördarne" säger Tegnér "äro en skön själs fortgående
bekännelser, de äro diktade äfven så mycket med hjertat,
som med snillet".
Om en enhet i strängt konstnärlig mening kan man
sålunda icke tala; enskildheternas skönhet öfvergår vida det
helas, och derföre är den gamle Elers råd, att "läsa några
blad i sender", icke så förkastligt.
Bland episoderna är den om Eurynome och Ofion eller
sjöfartens ursprung med rätta mest berömd. Den förenar
med framställningens ljufva innerlighet en i hög grad
melodisk versbyggnad.
Ofion älskar Eurynome, utan att veta, att hou är hafsgudens
dotter; en dag, dä han går till flodstranden, deras vanliga mötesplats,
finner han hela trakten öfversvämmad. Han fruktar, att den älskade är
död, han ropar hennes namn, och ser henne slutligen, omfattande en
alm på en kulle, väntande döden af det ständigt stigande vattnet. Han
störtar sig i strömmen, för att komma till samma holme och der dö
med henne, men han mottages af en förbiflytande uppryckt ek; trädet
föres förbi holmens strand, Ofion rycker Eurynome till sig, och sittande
i ekens krona, slungas de älskande ut på hafvet. Men plötsligen
förvandlas trädet till en båt; Ofions kärlek har bestått profvet, gudinnan
ger sig tillkänna och delar med den älskade gudom och spira; gamle
Ocean skänker sin bekräftelse åt föreningen och bjuder Ofion, att sedan
han nu upptäckt konsten att färdas på hafvet, såsom gud meddela den
åt menniskorna, leda deras försök och lyfta deras snille.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
