Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som i gamla dar». I själva verket gav Pepita-historien
detta förhållande en mycket svår knäck, om också den
gamla vänskapen ännu på båda hållen var segsliten och
flere gånger efteråt tog sig uttryck.
Angående de båda andra vännernas åsikt i själva
huvudfrågan, Pepita, meddelar Levertin:
Samtidigt yttrade sig båda om Pepita, båda helt ogillande,
Tosse hyggligt och moderat som hans väsen är, Kalle däremot
sa hätskt, att jag hörde Gustafs repliker genom orden. Båda
beskylla oss för att vilja bilda skola, återfalla till gammal
romantik, båda klandra stället om trotjänarinnan — de små och
de enfaldiga!! Kalle går så långt att frånkänna den lilla skriften
allt litterärt värd e — »dåliga bilder, effektsökeri etc.» — detta
tycker jag är det lustigaste . . . Mon Dieu, Pepita är ingenting noch
nie dagewesenes — men nog är den stilistiskt jämngod med
hrr Geijerstams revyartiklar etc. — Jag kan ej neka till, att denna
formella anmärkning retar mig från ett håll där man så ofta
döds-syndat i den vägen. — Eljes äro de bra karlar, allihopa, både
Kalle och Gustaf, och jag håller av dem malgré tout, och jag gläder
mig åt, att de nog också hålla av mig, men borde de lära sig
av Tosse att låta »saker gälla för vad de kunna».
I sitt svarsbrev till Hedberg ångrar Levertin sin
häftighet och sina misstankar: han ämnar aldrig låtsa om att han
lagt detta skämt på sinnet — så dåligt det än var. Han
fortsätter:
Tack för dina ord om Pepita! Jag skulle vilja protestera mot
mycket däribland — men vill göra det muntligen — vill du sätta
dig in i min tankegång, så gå till biblioteket, tag fram Nouvelle
Revue för 87, 88 eller 89 — och läs Rosnys roman Le Termite,
en superb bok (tio gånger bättre än La B é t e h u m a i n e), där
skildras naturalismen. — Aldrig i livet kan jag vara ense om att
»trotjänarinnan med giktring» är lika intressant som Tor Hedberg
eller Oscar Levertin; Mozart blir Mozart och en skomakare en
skomakare så länge världen står, lika litet som ett skånskt landskap
kan sättas upp mot den vy jag har för ögat, lika litet kan några
primitiva etiska förtjänster, som t. ex. ett fattighjons moderskärlek,
intressera och sättas upp mot en rikt utrustad kulturmänniska.
Varför icke litet dyrkan för geniet? För det stora? Det är blott
den stupida naturen (den är stupid) i all sin skönhet — som har
samma intresse för »loppans bakben» som för människans bekymmer
— vore världen skapad av en personlig Gud, skulle han ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
