Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eviga omotiverade leende, att ett par av dessa gjorde högljudda
anmärkningar däröver till varandra... Vad skulle man dricka<
Johannisberger, sade Cohn och gned händerna. — Det — till 6
kr. flaskan — var för honom symbolen på lass basen och orgie,
det som gav roué-stämning och betecknade höjdpunkten av mänskligt
lättsinne . . . Paus . . . Cohn småler ännu mer understruket
meningslöst än vanligt.
Till slut blir skildringen allt grövre. Vad där möjligen
kan finnas av avlägsen sanning i teckningen av Levertins
typ hänför sig till ungdomsåren, knappast till den tid, då
han redan, som här, hade offentliggjort sina dikter — och
då ju även hela gruppen var sprängd. 1 varje händelse
är karikatyren alltför plump för att beskrivningen skulle
verkat annat än som en osmaklig paskill. I sina brev talar
Levertin icke om den. Att hans förhållande till Ola
Hanssons diktning därav väsentligt påverkats, tror jag icke.
Visserligen är han sträng mot »Kåserier i mystik», som
han 1897 recenserar, men det gäller principer; och när han
1901 och 1902 anmäler Hanssons »Dikter» och den nya
upplagan av »Sensitiva amorosa» uttalar han sig, isynnerhet
i sistnämnda artikel, med stor sympati och delvis med
värme och skärpa emot det ringa förstående boken funnit
i Sverige; men man märker ju dock, att själva arten icke har
hans djupaste sympatier. I
I början av 1895 behandlades Levertins författarskap
i Ord och bild av Hjalmar Söderberg, vilken redan höll
på att skaffa sig namn såsom en fint förstående och skarpt
skrivande kritiker. Det var säkert den första »essay» som
ägnades Levertins hela alstring, och den är alldeles
förträfflig. Intressant är att här åter konstatera, vad tidigare också
framhållits, att »Legender och visor» småningom förvärvat
sig ett anseende »av absolut förstarangsverk». Den svenska
kritiken, säger Söderberg, är icke elak av naturen, snarare
blygsam i sina anspråk, »men den har en smula svårt för
att fatta»: då »Legender och visor» sågo dagen, »hade denna
kritik längesedan vant sig att anse Levertin som en
halv-god författare, vilken dessutom hade oriktiga åsikter». Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
