Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de tre år som gått, kan man emellertid »tala om honom som
en av våra yppersta utan att därigenom vedervåga att
komma i alltför skarp motsättning till härskande meningar».
Levertin har redan förmånen av en läsarkrets, vars sinnen
från början äro stämda i den rätta tonarten, ett villkor för
varje diktning, isynnerhet en så utpräglat egenartad som
Levertins. Och Söderberg tillägger de efterät ofta citerade
orden: »det är icke blott bibeln och Ibsen, som av sina
läsare kräva det rätta sinnet». Efter en träffande återblick
på de litterära fejderna under 80- och 90-talen samt en
allmän karaktäristik av Levertins noveller, analyseras
diktsamlingarna i detalj med många ypperliga observationer,
ingalunda alltid rosande. Som en kuriositet — icke ovanlig
när man ställer recensenters utlåtanden bredvid varandra
antecknar man, påminnande sig en kritikers ovan
citerade ord om Levertins epikureism, följande : »... den
världsåskådning, som agnostiskt fri från alla positivt fastklubbade
resultat kan läsas mellan raderna i nästan allt vad
Lever-tin diktat, har även den en skarpt personlig färg. Man
skulle kunna kalla den för epikureismens motsatta pol.
Medan epikurén i ett sorgfritt lugn ser den enda lyckan,
förenar Levertin liksom på trots de bägge begreppen lust
och smärta med samma olösliga band»...
Levertin kvitterade denna vackra artikel genom att
vid arets slut i samma tidskrift anmäla Hjalmar Söderbergs
debutbok »Förvillelser», försvarande den mot misstydningar
för vilka den varit utsatt och mycket väl karaktäriserande
den unge författarens flanör-iakttagelser, hans svaghet för
det periferiska, hans ypperliga stockholmsskildring samt
hans kräsna och knappa stil.
I andra häftet av Ord och bild för detta år hade
Le-vertin emellertid publicerat sin essay »Konturer till en
Bell-manskaraktäristik», med vilken han fortsatte serien »Från
Gustaf 111: s dagar», denna gång dock både i de
litteraturhistoriska vyerna, i den fina analysen och den glänsande
framställningen nående långt utöver de föregående och
framför allt — överraskande genom sitt intima förstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
