Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av en diktarande, som tycktes stå hans egen så fjärran.
En annan av seriens uppsatser, den om Gjörwell,
trycktes i tidskriften på hösten båda utvisande, att
Levertin, langt ifrån att ligga och vila på lagrarna från
diktboken och det litteraturhistoriska arbetet, ständigt samlade
nytt och ur det rikt och mödosamt hopade materialet gav
nya alster en utformning, vilken i sig själv ingalunda
representerade den minsta mödan.
Det kan ha intresse att här anteckna, att Levertin vid
denna tid var verksam för en penninginsamling till
Strindbergs förmån. Han skriver till en vän i Göteborg: »Man
har bett mig sända Dig medföljande lista för den stackars
ohjälplige August, och vore det mycket snällt, om Du kunde
verka något för saken. Det gäller nu blott betalningen av
avgiften till Parisiska hospital och reshjälpspengar samt
medel för den närmaste tiden — och vi taga med tacksamhet
också småposter (större belopp är man naturligtvis vådligt
glad över). Att det hela blott är en Galgenfrist, det är ju
klart, men man är väl skyldig att försöka ändock.» —
Strindberg kom, som man minnes, 1896 för en tid hem från Paris,
där han genomlevat den fruktansvärda Inferno-perioden och
legat inne på ett hospital för blodförgiftning i sina av
kemiska experiment förbrända händer. Ur sitt eländiga
materiella tillstånd rycktes han genom det inskridande av vänner,
till vilket Levertin alltså bland andra tagit initiativ.
På sommaren 1895 gjorde Levertin åter en utländsk resa.
Till Dagens nyheter skrev han brev om konstutställningarna
i Berlin och Miinchen och om en ny Rembrandt i Altes
Museum.1 I Schweiz vilade han ut som vanligt. En
del dikter, men få, uppstodo vid denna tid. Det var
cykeln »Junkerns historia», som trycktes i Svea till julen
och som i sin underliga upprördhet avspeglar slitningarna i
1 I ett privatbrev skriver han: »I Berlin gick jag i ett enda
konstrus . . . Botticellis stora duk, hur underbar är den ej — det
är soni jag kände dess svala ljusa andakt alla dessa heta
sommardagar. Dessutom äro ett par av nytyskarna stora genier, jag menar
Stuck och Max Klinger.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
