Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn hållit av den lilla rödhättan och många hava också
som vuxna bevarat tycket, medan hon vuxit upp till en ung
kvinna med stränga drag och frygiskt snitt på huvan. Men
sedan, ack, sedan med åren och ensamheten har vanligen
brytningen kommit, och de flesta ha vänt sig till mindre
fordrande, mer medgörliga damer. Det har ni aldrig gjort.
Mur ombytlig Proteus Georg Brandes varit,
frihetsgudin-nan har ni skänkt en obrottslig trofasthet, och
ungdoms-gudinna som hon är, har hon under gråa hår förlänat er
ungdomens segrande och ljusa mod.»
Här är ingenting sagt, som icke är menat. Sådant var
ju också för Levertin i allmänhet uteslutet, men i ett festtal
kan dock tonen lätt få en alltför stark vibration.
Lever-tin sade uppriktigt till: »vi svära icke på edra ord och
meningar»; men vad han talade om Brandes’ betydelse hade
sin grund i tacksamma och uppriktiga känslor. Han var
en, som hela livet igenom mindes vad han i ungdomen lärt
av Georg Brandes och icke en bland de många, som haft
sa lätt att i en handvändning förneka sin skuld till denne
man, vars namn dock möter och vars inflytande spåras
överallt, där man följer strömsättningarna i nordiskt
andligt liv under nittonde århundradets senare del. Detta tal
för tillbaka i minnet vad Levertin skrev om Brandes’
samlade skrifter och hur han där talade om sin ungdoms
beundran och om »ärligheten att vidgå sin andliga gäld».
Framfört vid slutet av hans liv, slår det som en brygga
till prisbelöningen med »Hovedstrømninger» i Concordia
och de dagar, då Levertin stolt och glad såg Brandes i
sitt unga hem i Uppsala. Och det är ej utan betydelse, att
detta tal i Levertins samlade skrifter står närmast
hyllningen till hans andra egentliga lärare, Henrik Schiick.1
1 Levertin har i en liten artikel, den S december 1901, med
anledning av statspensionen åt Georg Brandes, ånyo bekänt sin
beundran för denne. Efter att ha talat om hans betydelse som
den frisinnade rörelsens i norden »tändare och vidmakthållare»,
hans världsrykte och hans andes eld, som icke var »någon av de
vanliga, men vackra och hastigt slocknande nordiska våreldarna»,
slutar Levertin som följer:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
