Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(1:229) gör han sig till språkrör för de unga, över vilka
den konservativa kritiken gått hårt fram, och formulerar sitt
och deras försvar i fyra punkter: den religiösa, patriotiska,
moraliska och konstnärliga.
Nytt var väl icke något av de argument Levertin
framförde: han kunde säga som Herman Bang i inledningen
till »Realisme och Realister», att på gamla angrepp har
man endast gamla svar, vilka det gäller att upprepa så
länge, att de icke glömmas. I denna bok, som Levertin
ju redan i skolan med stor förtjusning läst och varav
hans första kritiska verksamhet över huvud synes mig
ha tagit intryck, kanske mer än av Brandes, återfinnas
också några punkter i hans bevisföring — vilken
naturligtvis ytterst går tillbaka på Sainte-Beuve — såsom att
författarens uppgift är att förklara och skildra på samma sätt
som naturvetenskapsmannen förklarar och skildrar och att
realismens så anfäktade moral icke är någonting annat
än en avspegling av det samhälles moral, vilket böckerna
beskriva. Själv hänvisar Levertin också till ett arbete av
Gjellerup, och åtskilligt av vad han säger sammanfaller
naturligtvis med vad både Strindberg och Brandes på
särskilda ställen sagt.1 Men Levertins framställning är i alla
fall mycket personlig och innehåller egna synpunkter. Så,
när han jämför dem, vilka efter svåra inre strider kommit
till en livsåskådning, med dem, vilka hava tagit den färdiga,
som legat nära till hands, utan att själva tänka en endaste
tanke, och likafullt högt fördöma de andra, glömmande
att dessa icke äro ensamma, utan att tidens högsta
bildning avgivit sitt votum i den eviga tvistefrågan och att
detta svar är tydligt nog i — som han en smula
summariskt säger — Mills, Littrés, Haeckels och Moleschotts
tidevarv. Sitt försvar för moralen grundar han icke allenast
pä det förut använda motiv som ovan anfördes, men med
oförbehållsam uppriktighet yrkar han på, att var och en
1 Han godtager dock icke Brandes’ definition av realister
såsom skildrare av det mänskliga i motsats mot dem som tro
på och skildra det övermänskliga (i essayn över Erik Skram, Sami.
Skrifter, 111, 197 ff.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
