Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men som i alla fall är just den pessimistiske grubblare
ocb bokmal, vilken inom Levertin själv tog avstånd från
det verkliga livet. Den ljuse brodern vinner nu emellertid
fullt övertaget över den mörke, ocb stämningen i följande
rader visar oss skalden helt och hållet sådan han fått
blicken öppnad för allt omkring honom och sådan han
yppar sina innersta tankar i brev från denna tid: »Hon
är världen, ocb det är just därför som jag önskar mig
henne till bästa vän och käraste kamrat, ej för
sinnes-lyckans skull, ehuru också den är en himmelens gåva till
tröst och glädje, men därför att man först med sin hand
på hennes skuldra kan lära sig riktigt älska och förstå
världen... Det är ej ett hem jag vill ha och ej barn. Ty
hem, det har jag sett, blir alltför lätt själviskhetens makliga
ide, i vilket alla stora uppsåt domna i dvala, och jag vill
vara en ordets resenär, som bor på härbärget, alltid färdig
att fara och förkunna. Och barn kan jag ej önska, ty mitt
hjärta är alltför fyllt av de nya tankarnas faderskap för att
rätt kunna älska dem. Men en kvinnohand önskar jag,
en kvinnohand, som aldrig låter mig glömma den varma
strömmen av det liv, vilkets milda lära det är mitt värv
att sprida ...»
En annan gång tager livslusten form av en het längtan
efter »dåd i sång och sägen», också i handling, men den
brytes mot ödet att blott nödgas längta efter döden och
vänta på den (»En munks visa»). Dock, sådant är ekon
från gamla stämningar, vilka naturligtvis emellanåt dyka
upp.
Det förefaller mig likvisst som om det djupaste och
allvarligaste vad Levertin i detta skede av sitt liv tänkte
och i synnerhet kände rörande sig själv, vore uttalat i
dikterna »På mitten av vägen» och »Ithaka». Den förra
är närmast en uppgörelse med gamla, smärtsamma minnen
i diktens kanske vackraste rader — men också med
drömmar som vävts »av trots och illusion och hopp».
Dikten slår i början an en mycket högtidlig ton, och detta
trettiåringens fullständiga avsked från sin ungdom verkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
