Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besviknes öde; Levertin har icke märkt, att hans hjältes
själsadel, hans väsens rikedom, allt upphöjt och fint som
i hans karaktär kommer fram i monologerna oeh samtalen
med Morolf, att allt detta svårligen kan skymma den svaghet
som han visat icke genom att, som Brandes säger,
vilseledas av sin brist på instinkt i fråga om Sulamith, men
genom att över huvud sätta in allt på denna historia.
Salomo får icke för andra, som ej kunna se denna brytning
med samma blick som hans skapare, de proportioner, vilka
bäraren av en stor livskonflikt måste hava. Vi kunna
icke neka, att någonting av det förringande hån, varmed
brodern Morolf bemöter honom, blir häftande vid hans
gestalt. Det är detta jag menar med att stoffets etiska
betydelse icke motsvarar behandlingens inre och yttre patos.
Men uppfattningen beror på olika synpunkter, och
vi få lov att vid cykelns bedömande ställa oss på skaldens.
Annorlunda förhåller det sig med att Morolf icke blivit
vad han ämnats till.1 1 sagan är han ju intet annat än
narren, som parodierar Salomos visdomsord, men här skall
han vara hans rival, som med sin sorglösa ungdom och
sina glada visor slår honom ur brädet. Det är något
tvunget och resonerat över denna figur, den saknar, såsom
Levertin själv medgivit, friskheten, vilken bort framgå ur
ett friskare sinne än hans. För övrigt har kompositionen
endast i början en viss följdriktighet; efter katastrofen
förlorar den sig helt och hållet i lyriska utflykter. Men detta
har ju ingen betydelse, ty vad skalden velat ge, är icke
någon dramatisk historia, utan den poetiska skildringen
av ett psykologiskt förlopp, omgiven av all den lyriska
glöd, med vilken han själv förnam det och vilken stämde
med skådeplatsens och människornas maskering.
Så litet döljer han emellertid, i huru hög grad han
med cykeln företager en självuppgörelse, att han låter den
inledas av en dikt, »Sagan och sångaren», i vilken han i
1 Detta har även anmärkts av Sven Söderman (Böcker och
författare s. 84), där ett uttalande av Levertin själv i samma riktning
anföres.
9. — Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
