Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rum för förebråelsen att icke hava antytt alla källsprång,
vilka, såsom sedermera Lamm och Castrén utförde, flyta
samman i denna dikt, motiv ur både antik och
pseudo-klassisk litteratur, särskilt för känslomomentet erinringar
från Racine vilket dock icke synes oomtvistligt. Men
ä andra sidan är det mycket vanskligt att för ett stycke
av detta slag, som i viss mån bildar en enda stor väv
av litterära reminiscenser, med bestämdhet uppvisa,
vilka trådar som spunnits i avlägsna tider och vilkas
ändar äro att söka på närmare håll. Levertin har mycket
kategoriskt påpekat hela diktens antika hållning och att
där finnes »näppeligen ett enda drag, som är Creutz’
uppfinning». Men han har därför också varit angelägen
om att som motvikt mot denna filologiska
undersökning ådagalägga, varför dikten likväl har en självständig
hållning och vad det är, som ger den dess tjusning och
gjort den till generationers älsklingslektyr, såsom endast
Frithiofs saga och Fänrik Stål varit det efteråt. Han ville,
synes det, ge liksom en kommentar och en illustration till
Atterboms vackra omdöme om detta poem »med sin blida
och ömma glädjestämning, sin vårluft, sina blomsterfriska
tavlor, sin blyga vällust, sin lenhet och sitt välljud» eller
till Franzéns oöverträffliga ord om alla de »blommor av
kärlek och vår, som kariterna kastat i Atis’ spår». Han
redogör för dess innehåll och han jämför Creutz’ sätt att
uttrycka känslorna och måla situationerna med det vida
stelare, han finner i förebilderna. Han analyserar sorgfälligt och
definierar med vackra bilder den ljuva och vårliga poesi,
som Creutz’ eget snille lagt över dikten och de levande
intryck, med vilka denne personliggjort de konventionella
formerna, de i hela tidens skaldekonst alldeles
ensamstående utgjutelserna av innerlig och skär känsla, liksom han
med rätta prisar versens för tiden lika enastående mjukhet
och smältande grace. Levertin ser kanske någon gång
för mycket av skalden själv och hans omgivning i de vackra
verserna: man studsar, då han i en citerad, visserligen
mycket älsklig men föga svensk naturskildring tycker sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
