Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen. Det kan emellertid ha ett visst intresse att påminna
om, hurusom en annan framställning med samma färg
alldeles samtidigt såg dagen, nämligen Strindbergs dram,
där ju konungen skildras såsom en halvt abnorm
nevraste-niker. Var det över huvud behovet av realism i det
historiska betraktelsesättet i dessa båda, synbarligen av
varandra oberoende framställningar, som sökte sig fram? Eller
var det endast ett utslag av det öde, som historiska
personligheter röna, att ena dagen ses från en sida och den andra
från en annan, ett öde som icke blott träffar en så verkligt
mångskiftande och svårtydd personlighet som Gustaf III,
men också hans så mycket enklare son, ej blott väldiga
snillen som Bonaparte, men också hans brorson
Napoleon III?
Levertin skärskådar i början av sin uppsats just denna
fråga, och hans hänförelse för människoskildringen lägger
i hans penna några vidsynta anmärkningar om hur varje
individ dock under historikerns hand blir mer eller mindre
en fantasiskapelse — detta av honom älskade tema.
Han värjer därmed också sig själv för omdömet att
han som en skald tecknat en skald; och när han
uttryckligen talar om den »konstnärliga och psykologiska
skapelseakt» genom vilken en mänskogestalt danas och
vars första villkor, det som tyskarna kalla »Einfiihlung»,
uppgåendet i ämnet, saknas hos Schiick, när han vidare i
det följande en gång antyder, att Schiick anlagt en ren
ämbetsmannasynpunkt på Gustaf III, så är, så försiktigt
det än sker, motsatsen i uppfattning och behandling
därmed både definierad och bedömd. Men bortsett från detta
kritiserai Levertin i och för sig den metod, som består i
att låta »varje stämma, som vill anklaga och förtala», bli
hörd, men konungens egen förstummas, att skildra
»sminkstunderna i klädlogen och intrigerna i kulissen», men icke
de stora, utslaggivande handlingarna i regentens liv, icke
de stora linjer, som trots skiftningarna skönjas genom allt
vad han velat, icke heller de halvt eller helt patologiska
företeelser i själva väsendet, vilka förklara mycket av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
