Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, och likafullt saknar man hos Levertin varje försök
att finna en bindande tanketråd, som han dock kunde
förutsätta hos en så »lysande intelligens» och en så
»cerebral» begåvning och originell personlighet som diktaren
i hans ögon är. Väl tycker han sig just i denna bok skönja
en djup längtan efter enhet, en trötthet vid det splittrande
och oroliga i den egna begåvningen. Och han finner detta
uttalat i berättelsen »En uppgörelse», vilken han kallar
»särskilt gripande» och »personligt hållen»; den tolkar,
enligt Levertin, det missmod varje artist med verkligt
djup måste känna, då hans konst blott förefaller som en
betydelselös lek med ord. Det sista är riktigt, fastän man
väntat, att Levertin närmare skulle ingå på tesen — det
gäller ju frågan om »Part pour l’art» — och icke avfärda
den med ett enkelt godkännande i några ord. Att denna tes
däremot icke i främsta rummet var riktad mot Hallström
själv, hade väl dock bort framgå ur åtskilligt av hans
tidigare alstring liksom på sätt och vis också ur den icke
så synnerligt lyckade avslutning novellen fått. Men
Le-vertin erfor ej något behov att tränga på djupet med
dessa frågor, inför vilka han blott stod »förbryllad», låtande
de estetiska intrycken bestämma sin dom. Att på sätt
och vis »Reseboken», såsom Levertin säger, anger en kris,
kan väl medges, trots att den föregåtts av åtskilligt, som
Levertin icke från denna synpunkt fäst sig vid.
För övrigt träffar han ju nog rätt, när han kallar den
litterära begåvningen rik och lysande, talangen
utomordentlig och inbillningskraften outtröttlig, när han i »Vår» prisar
greppets djup, uppfattningens finhet, det helas skygga,
ömtåliga och eteriska poesi, slutets hänförande vackra,
förandligade glans, när han vackert säger om »En gammal
historia» och »Briljantsmycket», att över dessa blad vilar
»den vemodiga hågkomstens blida och högtidliga
transfiguration, och vitt, som månskenet svävar genom en
lövgång en juninatt, rör sig här hans darrande, spröda språk» —
kan man verkligen bättre i en kort formel uttrycka poesin
i dessa verk? Men han har också rätt, då han kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
