Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sina inskränkningar: »en skald med mer hjärna än
hjärta och mer hjärta än blod, med mer intelligens än
fantasi och mer fantasi än lidelse». Denna struktur, säger han
vidare, låter en diktare förstå oändligt mycket, sätter honom
i stånd att nästan riktigt konstruera fram även de
ömtåligaste av känslor, men den löper också faran att det
blott förstådda och än så riktigt tänkta dock ej blir
detsamma som det genomlevda. — På tal om »Bianca Capello»
ställer han dikten i historiens belysning och finner den
sakna enkel och omedelbar gestaltningskraft, betonar riktigt
dess frändskap med engelsk dramatik och återfinner där
igen den »förbryllande» diktarnaturens blandning av fantastik
och realitetssinne. Ännu på tal om »Thanatos», som han
annars mycket beundrar, talar Levertin om det »spridda
och lysande, nervösa och otåliga» i Hallströms natur, men
också nu — ej fullt klart — om »den originalitet och kraft,
som nog ändock är H : s egendomligaste och yppersta
specialitet» (det är fråga om vanlottade existenser, för vilka
diktarens medkänsla tyckes bli allt djupare, finare och vidare
med åren). Allt ännu anmärker han i Hallströms stil en
förkärlek för arabesken, som verkar ansträngd och tröttande
och låter en sakna den räta, stora linjen. Men synnerligt
träffande tillägger han, att Hallström med dessa
omskrivningar »mången gång liksom inom vida cirklar fångar något
av det ofångbara, mångfaldiga och komplicerade, som
diktkonsten eljest sällan lyckas få med». Är detta icke en
utomordentligt intuitiv karaktäristik av en egenhet i Hallströms
stil, för vilken man så ofta undrande sökt göra sig reda?
Jag förvånar mig blott över Levertins ständiga rädsla för
vad han kallar Hallströms »oroliga uppfattningssätt» —
detta som förbinder »världsbetraktarens sinnrika och
vemodiga humor med äventyrsdrömmarens nästan feberaktiga
behov av fest, glans och patos» — och för »de tvära,
nyckfulla vindkasten i hans lynne». Det synes egendomligt, att
han icke gått denna skenbara brokighet in på livet,
försökande att ur den draga ut personlighetens linje och
strävande att se dess innersta grund, som naturligtvis å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
