Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
starkt betonar Levertin i artikeln, hur litet man får av
den omedelbara personligheten, och dess tredje avsnitt
är en mäktig parafras över temat det stora geniets
ensamhet, »den djupa, hemska och storartade lärdomen om
konstnären för vilken intet existerar utom hans konst», men
på samma gång en starkt syntetiserad bild av Ibsen själv. —
Det har alltid synts mig, som om man vid sidan av dessa
järndrag i brevskrivarens fysionomi dock hade förbisett
andra, i vilka det mänskliga skymtar fram — jag menar
i breven till Björnson, till Brandes, i det om den unge
sjuke dansken i Rom o. s. v. Kanhända har man även
alltför mycket hakat sig fast vid den lilla fåfängan,
som tog sig så naiva uttryck: det finnes stora
personligheter med betydligt större moraliska svagheter, vilka icke
tilldragit sig en lika stor uppmärksamhet. Men i sina
grundlinjer är naturligtvis Levertins bild riktig, om den
också är jag ville säga stiliserad, liksom essayn i hela
sin anläggning och sin stil tagit intryck av det mäktiga
ämnet. Den har en för Levertin sällsynt plastisk och sträng
utformning, och tillika är den genomträngd av ett djupt,
man kunde nästan säga, mörkt patos, liksom inspirerat av
denna Michel-Angeloska terribilitå, vars mystiska
ödslighet Levertin så utomordentligt träffande även kallar
Ibsenskt. Några av dessa sidor stå för mig i jämnhöjd
med det yppersta modern litteraturpsykologi frambragt,
och i dem når Levertins prosa — och därmed nyare svensk
prosa över huvud — sin fulländning.
En lätt funnen motsats avger Björnson med sin ständiga
kör av hela norska folket bakom sig, sin ständiga lätthet
att intresseras av tusen ting. Hyllningsessayn till honom
är också hållen i helt ljusa färger: den är ingen studie,
blott en översikt. Vad som tidigare så livligt bjudit
Lever-tin emot i Björnsons apostlavärv, är här knappast berört.
Och någon vördnad eller egentlig sympati strålar icke ur
artikeln.
Av de Brandes ägnade artiklarna ger den första, från
1890, en god karaktäristik av »Hovedstrømningernes»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
