Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid väcker den en reflexion. Trots att den
nya »kulturaristokratin» på några håll ansågs härstamma
från Nietzsche, vars namn blivit bekant i Sverige genom
Georg Brandes’ artikel av 1889 och som med entusiasm
förkunnades av Ola Hansson i Ur dagens krönika följande
år, hade den poetiska renässansens apostlar föga beröring
med honom. I »Pepitas bröllop» nämnes han en gång
i halvt satirisk ton, i brevväxlingen knappast någonsin. Den
moraliska »omvärderingen», som dock var det väsentligaste
i hans gärning, intresserade vännerna mindre. Hur mycket
än teorin om övermänniskan och livsförkunnelsen kunde
blända och det mystiskt-romantiska locka, fanns det dock
i denna filosofi alltför mycken sträv och stor
ödslighet för att åtminstone vid denna tidpunkt tilltala deras
sinnen. Ett ögonblick är ju Levertin fascinerad och tvekar,
om han skall kasta sin skepsis. Men dessa stigar voro icke
för honom, trots allt vad han drömmer i alperna. Och någon
intimitet med Nietzsche uppnådde han icke heller senare,
om också i hans närmaste krets denne ägnades en viss
kult.1 I sin översikt över det förgångna århundradets
händelser, »Vid sekelskiftet», nämner han blott Nietzsche
såsom en reflex av Schopenhauer bland dem, vilkas läror
hade dykt upp redan i seklets början. Men på andra ställen
talar han visserligen om honom såsom en av samtidens
största, och skrifterna känner han.
Levertin nämner några gånger i förbigående Gottfried
Keller, vidlyftigast i den första artikeln om Böeklin (»Diktare
och drömmare») där de båda schweizarna jämföras med
varandra. Hos Keller beundrar Levertin naturkänslan med
dess episka bredd och dess sällsynta ursprunglighet, de
enkla människornas starka samliv med naturen och
parallel-lisering med den. Han talar om »berättelserna» — det är,
som om han icke mindes »Der griine Heinrich».
Åren 1902—1906 har Levertin, övervinnande sin avvog-
1 Ernest Thiel översatte honom och intresserade sig verksamt
för arkivet i Weimar; jfr också Tor Hedbergs artikel om »Bortom
gott och ont» (»Ett decennium I»).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
