Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het mot det robusta innehållet och den tunga formen, satt
sig in i den stora romanproduktion, som betecknade
denna tid. Han har skrivit om Thomas Mann och Gustav
Frenssen, Ompteda och Wassermann, Stilgebaur och Hesse,
alla dessa som i Goethes, romantikernas och Gottfried
Kellers spår förnyade den tyska biografiska och släktromanen.
Före denna tid hade han blott av skönlitteratur anmält
Ludvig Anzengruber, den österrikiske folkdiktaren, om vilken
\V. Bolin skrivit en essay på svenska, och en roman av
Helene Böhlau, vars berömmelse Levertin erfarit under en
resa i Tyskland. Detta visar åter, hur tillfälliga
recensionerna äro. Man saknar naturligtvis många — bland
romanförfattarna t. ex. Ricarda Hauch; missminner jag mig
icke, blev likväl den tyska litteraturen i Svenska dagbladet
uppmärksammad av andra kritiker.
Levertins artiklar om tysk litteratur upptagas alla till
en stor del av innehållsreferat, levande och åskådliga
som alltid. Stilen i dem är ovanligt enkel för Levertin,
klar, lättflytande och ägnad att låta läsaren träda i
omedelbar kontakt med böckerna, mer än vad som plägar vara hans
vana. Det är som dessa själva med sitt lugnare och så att
säga kompakta skrivsätt smittat på anmälaren. Till hela
denna litteratur förhåller sig Levertin mycket sympatiskt,
om han också graderar författarna efter olika skalor och
stundom framhåller några särskilt tyska egenskaper, som
beröra honom mindre angenämt. Hans intresse för
»Buddenbrooks» synes mindre än vad denna märkliga famiij
skulle förtjänat. Däremot ägnar han G. von Omptedas
officersromaner en verklig studie, begynnande med den
tyske officerens roll i tysk vetenskap, konst och litteratur
och slutande med en förträfflig exposé av figurerna i
romanen »Eysen». Han värjer sig i alla fall bestämt mot
varje misstanke om att betrakta författaren såsom diktare.1
Som en äkta förtäljare, med en pust av den enkla, episka
1 Denna anmälan hade lika väl och bättre än mången annan
kunnat få plats i volymen »Essayer II», där den .ensam hade
representerat tysk litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
