Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eu av Levertins sista stora essayer är den om Oscar
Wilde, skriven 1905, närmast med anledning av att »De
Profundis» blivit bekant och »Dorian Grays porträtt»
utkommit i svensk översättning.
Tidigare har nämnts, att han redan 1893 anmält
»Lögnens förfall». Denna långa artikel är, såsom också
framgår av vad ur densamma ovan citerats, mycket
ungdomlig, men underhållande och trevligt skriven. Den är
ett värdefullt dokument från en tid, då Levertin i allmänhet
icke skrev litteraturkritik. Han ser paradoxerna,
excentriciteten, koketteriet, men han tror sig också se en ande,
som innerst tänkt och drömt både djupt och intensivt om
konstens väsen och lagar. Han bestämmer riktigt arten
av Wildes estetik, »för vilken konsten är en nyskapelse i
förhållande till livet, en värld, förhållande sig till den
verkliga ungefär som en geologisk ålder till en annan, och
sålunda spirande fram efter egna lagar, med egen vegetation
utan att kunna hava något korrektiv i det system av
fenomen, som vi kalla yttervärlden». Levertin anser, att
det är denna teori som »omedelbart eller reflekterat alstrat
t. ex. Poes lyrik och Böcklins målerier — de flesta av de
verk, som i detta ögonblick äro Europas artistelit kärast».
Han försvarar den skenbara paradoxen, att en verklig
solnedgång är en »sämre sorts Turner» med att det är poesi
och måleri, som skapat Alpernas skönhet: »före Rousseau
och Calame fanns deras majestät ej till» — hur fången är han
icke i rent litterära föreställningar! Wilde fordrar att
kritiken skall vara en sorts »gemensamhetskonst, som
Wagners musik»; härtill anmärker Levertin: »Att han
härvidlag giver ordet kritik en ny mening, är självklart,
och det mest fruktbärande i detta resonemang är utan
all fråga hans djupa insikt av, att ett stort konstverk ej
är något stelnat och avslutat, men en levande värld, med
samma möjligheter att inspirera som livet självt.» Vem
igenkänner icke här detsamma, som Levertin mycket senare
säger om konstens eget liv och varom i inledningen till
detta kapitel några uttryck av honom anförts. — Slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
