Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
friska, graciösa naturbilder. Nu hör man Levertin om de
tidigare stora italienska landskapen säga, att Böcklin aldrig
blev riktigt förmäld med den italienska naturen, »och just
klassiciteten är det hans ideallandskap sakna» — det låter
annorlunda än då han var mer klassisk än Goethe! En
jämförelse med Claude Lorrain och Poussin utfaller också icke
till Böcklins fördel. En jämförelse med Wagner framhåller
bådas tolkning av elementens liv — och Levertin utvidgar
denna parallell (han upptar som tredje led i den Victor
Hugo) med att sinnrikt framställa, huru de äro barn av
ett tidsmoment, då romantiken och vetenskapen smälte
samman, d. v. s. folkens förhistoria och medeltidens
kultur bragtes i dagen. Deras romantik har i jämförelse med
den gamla, säger Levertin förträffligt, något som är kött
av vårt kött, »en inbillningens realism, en fantasiens
konkretion, som vilar på historisk vetenskap och är medveten om
perspektivet mot urtiden och om mänsklighetens
upprinnelse ur myt och saga». Man frågar sig vid dessa
omdömen, om det dock icke var en oerhörd skillnad i sättet
av denna tillägnelse — lika medveten hos den ena som
fullständigt oreflekterad hos den andra.1 Det positiva i
denna uppsats blir emellertid en upprepning av Levertins
tidigare omdömen: »det animaliska är hans styrka, det
folksagoaktigt burleska hans germanska inbillnings lust och
glädje». Är det icke underligt att höra Levertin prisa det
animaliska och det folksagoaktigt burleska? Och vi
minnas, att det finnes kritiker, som icke velat gå in på, att
Böcklin skulle vara någon exponent för den tyska andan,
åtminstone icke den moderna. »1 sin krafts tid inom sitt
gebit var han dock», slutar Levertin, »en av förra seklets
märkligaste konstnärer. Hans inbillningskraft var
utomordentlig, hans temperament av en majestätisk eks
frodighet och styrka. Hans verk äro legio, och tänker man
blott på de goda och signifikativa, äro också de många.»
Något överraskande kommer sedan en mellanmening: »Där-
1 En flyktig parallell mellan Böcklin och Wagner finnes hos
Meier-Graefe II, 746.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
