Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hade han fjorton barn. Han var en av
adertonhundra-talets outtröttliga och originella storproducenter.» Och det
sista facit blir: »Man gör rätt att beundra honom, blott det,
sker med viss måtta och man vet varför.»1
Ett ställe i artikeln skulle vara principiellt
anmärkningsvärt, om Levertin fullföljde det givna uppslaget. Han
polemiserar mot dem som säga, att Böcklin är mer poet
än målare. Denna kritik kommer naturligtvis från
målare, vilkas inbillning aldrig rört sig med annat än
färgfläckar. Den kan passa för en penselns man, men det är
rent yrkespedanteri att förvägra de artister, vilkas
inbillning är fylld av former, syner och hägringar, äkta
konst-närsfantasi. De kunna kallas illustratörer (såsom man
kallat Rafael) om de verkligen sakna ursprunglig
skaparkraft och om färgen icke har någon betydelse för deras
alstring. — Man väntar nu en utläggning om det litterära
elementets förhållande till det artistiska, vilken hade varit
ett intressant bidrag till kännedomen om Levertins egen
ståndpunkt. Men han återgår till Böcklin och försvarar
dennes sällsynta ursprunglighet: ju mer fantastiskt d. v. s.
ju mer litterärt han koncipierar, desto säkrare tyckes hans
pensel — hans sagoväsen äro av en underbar styrka. Hans
kolorit är primitiv, och dess förenkling bör sammanställas
med färgsinnet i ursprunglig och folklig konst. Det är högst
tvivelaktigt, om Levertin skall få många med sig på denna
sammanställning, lika litet som på den följande vars
fyndighet man dock måste medge: »Färgen i hans landskap
i dess strålande skärpa verkar en smula, som när man som
barn såg ut över världen genom brokiga glasrutor. Också
denna färg är sagans och mytens.»
När nu således Levertin arbetat sig igenom
Böcklin kommer han i grunden blott till att denne »i högsta grad
1 Följande är helt roligt sagt om den ofantliga popularitet
Böcklin åtnjuter och som sätter kritikern i den lyckliga
belägenheten att icke behöva spilla tiden med beskrivningar: »De mest
joviala av tillvarons opportunister hava hans ’Dödsö’ på sin vägg,
och misantroper av alla klasser älska hans havsbilder med deras
av äktenskaplig lycka strålande tritonfamiljer.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
