Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke kan ge stilen, när det ej finnes: den poetiska
besjäl-ningen, vilken hos Levertin på ett enastående sätt — kanske
finnes en motsvarighet därtill blott hos några nyare
engelska essayister — förenar sig med det vederhäftigt
sakliga innehållet och omdömet till en så hänförande helhet.
Aldrig äro hans perioder så fast byggda, aldrig orden så
höga och frasens fall så imponerande, som då han uttalar
en övertygelse, bakom vilken ligga långa timmar av studier,
prövning och grubbel.
Vad Levertin kanske ursprungligen saknade av
forskar-anlag, ersatte han med en orimlig flit och en omutlig
sam-vetsgrannhet. Så förenade han omsorgen om det lilla med
sina bästa forskaregenskaper, de vida vyerna och den
fasta, levande lärdomen. I hans förnämsta litteratur- och
konsthistoriska arbeten kommer detta till synes på allra
bästa sätt, om han också endast i essayn — jag räknar
därtill studierna över Callot — lyckades giva sitt material en
fullt behärskad form. Hans essayer över förgångna tiders
gestalter förena i allmänhet en större fullständighet,
vetenskaplighet och personlig syn än det mesta av denna art,
och när därtill lägges deras makalösa konstnärliga
omklädnad, synes icke det omdöme överdrivet, att Levertin
här kan ställas vid sidan av de främsta i litteraturen. Hans
kritik hade sin begränsning i temperamentet: men å andra
sidan avgav också detta temperament de ypperligaste
förutsättningar för kritikerns verksamhet, framför allt förmågan
att kärleksfullt beundra och värmas. Han utgick, här som
alltid, från höga synpunkter i fråga om litteraturen och dess
skapares betydelse för samhällslivet, han förstod
litteraturens konst som få, kunde överskåda dess alster som ingen
i hans land, kunde genom sina omdömens form på samma
gång upplysa och intressera, träffade i otaliga fall just
kärnan av verkets styrka eller svaghet och blottade dess mening
fängslande och övertygande. Det förnams så ofta — för
att begagna en bild som var honom kär — ett sus av
diktens vingar i vad han skrev om diktverk, och läsarens sinne
lyftes och smittades av den höga stämningen. För svensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
