Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Högt snyftande slog den lilla Hickan sina
armar om modrens hals och berättade om
sin olydnad.
Jag förlåter dig mitt barn, men glöm ej
att endast den, som är lydig och vill vara
snäll, kan få och behålla engelns gåfva.
Sof nu i ro mitt barn, jag hoppas ätt engeln
också vill förlåta och ej öfvergifva dig. Men
huru är det med Johannes, har icke äfven
du varit lika olydig, som lilla syster?
Nej svarade Johannes, jag vet af
ingenting och det är sant.
Modren såg att Johannes icke talade
sanning och kände djupt i sitt hjerta smärta
deröfver.
Maria gaf ej akt på brödrens svar, ty
hon var för mycket sorgsen öfver sin egen
olydnad för att kunna tänka på andras.
Svalorna hade krupit i boet; de hörde
lilla Marias bekännelse och ånger och gladdes
deröfver; men då Johannes ytterligare ökade
sitt fel genom att tala osanning, blefvo do
åter mycket sorgsna; väl försökte de sticka
näbben under vingen, men kunde icke länge
förblifva stilla, emedan de dock fortfarande
väntade att ännu få höra något från stugan.
Allt var ‘yst, det såg ut som om dia hade
insomnat; de små svalorna voro de enda,
tycktes det, som ej fingo sömn.
Dock fans det i stugan två, som vakade,
nämligen modren iucd sitt bekymmer för
barnet och Johannes med sitt soltomma hjerta
och aggande samvete.
Rädsla bemäktigade sig gossen, han kände
sig ensam och öfvergifven i sitt eget hem,
onda tankar uppstego i hans sinne och
slutligen kunde han icke mer ligga stilla, utan
satte sig upp i sin säng. Skymning rådde i
rummet, och då han skygt blickade omkring
sig, upptäckte han invid modrens sängen hvit
skepnad, som i hans uppskrämda inbillning
föreföll honom såsom ett öfvermenskligt
väsende. Han skrek högt till och varseblof i det
samma att skepnaden närmade sig. En dödlig
ångest öfverföll gossen och med utsträckta
händer ville han värja sig försynen, men föll i
det samma halft medvetslös tillbaka i sin säng.
Skepnaden var ingen annan än hans egen
sorgsna moder, som närmade sig sitt barn
och med kärleksfull röst sade: Johannes,
min egen gosse, hvad felas dig, mitt barn?
Är du rädd för din egen mor?
Mamma! Mamma! snyftade barnet, har du
vakat liksom jag? Det är mig omöjligt att
sofva; jag har så svårt, då jag talat osaut
för dig. Kan du förlåta mig, mamma? Det
var just jag, som öfvertalade Maria att vara
olydig, och det var jag, som från skåpet
tog det, som vi sedan tillsammans lekte med.
Min gosse! min gosse! sade modren,
vaggande barnet i sin famn. Du ser, huru svårt
det är att sträfva efter och behålla engelns
solstråle. Måtto du alltid minnas denna
natt och deraf lära att aldrig nedtysta ditt
samvetes röst, ty endast sålunda kan du få
solstrålen i ditt hjerta.
Svalorna hade åsett allt; de voro nu lugna,
gömde nöjda näbben under vingen och
insomnade.
Johannes och Maria hade lärt sig, att de
utan solstrålen i hjertat icke kunde vara
lyckliga. Och svalorna, som vår efter vår
besökte boet under stuguåseu, sågo huru de
båda barnen sedermera sträfvade efter samt
slutligen fingo och behöllo engelns solstråle
i hjertat och spredo genom den samma ljus
och glädje öfvcrallt, der de vistades.
Solstrålarne, som af vindflöjeln fördes i
lustig dans öfver stugugolfvet, roade ofta
barnen och uppmuntrade dem att i hjertat
qvarhålla engelns lifgifvaudc solstråle.
Slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
