Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4-
•10
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
M 5
■l*
Den puckel ryggi ge San dy,
Efter franskan.
iil iindao af en
krokig gata uti
byn Glenburn i
Skottland bodde
enkan Mac
Pher-son med sin gosse
Sandy, som var
puckelryggig.
Ett stycke från
byn var sockenkyrkan belägen, och der invid
voro enkans man jemte deras fem barn
be-grafna. — Den lille vanskaplingen var enda
återstoden af hennes talrika familj. Han hade
ej något vackert utseende, ty ansigtet var
fräknigt och håret rödt, eller så särdeles
utbildadt förstånd, men han iakttog alltid
ändå mera eftertanke och omtänksamhet än
de öfrige barnen uti byn, då de sutto nere
vid Östranden och plaskade med fotterna i
vattnet, eller klättrade upp i träden för att
skrämma .foglarna. För sin moder var
han dock vacker, och henne höll han äfveu
innerligt kär. Genom förfärdigande af små
korgar af mossa, livilka han stundom
lyckades att sälja åt förbiresande, kunde
han äfveu i sin lilla mon bidraga till det
fattiga hushållet. I allmänhet hyste man
uti byn stor välvilja för honom; ”det är ett
godt barn,7’ sade man, rmen en klen hjelp
för sin stackars mor.” — Han hade ett jemnt
och lugnt lynne, men han blef äfveu häftigt
upprörd, om någon gjorde den minsta
anspelning på hans växt. Då knep han ihop
sina fingrar, vreden lyste fram ur de blåa
ögoueu, och han skyndade sig hemåt allt
livad han förmådde, säker om att
åtminstone der finna skydd för hånet. — TAck
mamma,” sade han cn gång, "livad har jag
gjort för att bli så här vanstnld?” Modren
tog då hans hand i sin och svarade: ”det
är Guds vilja mitt barn, och denna måste
du underkasta dig för Hans kärleks skull.”
— ”Ja. men mamma," suckade han,” jag skulle
dock helst vilja dö från alla ledsamheterna.7
— Med tårar i ögonen svarade hon: ”mitt
stackars barn, så får du icke tala, ty då
brister mitt lijerta; huru skulle du vilja
lera-na din gamla mamma ensam, som ju
endast lefver för dig?” — ”Nåväl, jag vill inte
dö,” svarade Sandy, ”men jag förstår ej huru
du så mycket kan älska ditt ofärdiga barn”?
”Fattar du ej att detta just är ett skäl till
att älska dig,” invände enkan med ett
sorgset leende, och utan att tillägga något
vidare återtog hon sitt arbete, stundom
af-brytande det med en uppmuntrande blick
på gossen, som satt och flätade en korg under
ett äppelträd.
De öfriga barnen voro i allmänhet mycket
hjelpsanuna emot Sandy, då han mödosamt
vandrade genom byn för att vid det
närbelägna träsket plocka den mossa, hvaraf
han förfärdigade sina korgar. Men det fans
tvänne gossar af hans ålder, för livilka han
hyste stor motvilja. Den ene var
skolmästarens son William Burton, och den andre hans
oskiljaktige kamrat Robert Allison, prestens
son. — Robert och William voro alltid
tillsammans; då Robert var hemma på
prest-gården, kunde man vara säker om att se
William ströfva omkring uti parken
derin-vid, väntande på kamraten. Ii varje morgon
kom Robert ridande på sin lilla hvite pony
till Glenburn, och vid denna tid höll sig
Sandy alltid inne, emedan den
obetänksamme Robert vanligen hånade honom för
hans vanskaplighet. — En gång hade han
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
