Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M 5
ILLUSTRER AX) BARNTIDNING
47
stranden och Kaarle med en gosses käcka
mod tagit plats vid en af årorna, kördes
ett gällt lnilloh från skogsbacken ofvanom
boningshuset. Kort derpå upptäckte ICaarle
på skogsstigen tvenne jemnåriga
skolkamrater, bvilka redan i skolan lofvat att under
sommaren besöka honom i skären.
— Vi se att dn ämnar dig ut till sjös, sade
Herman, den äldre af de främmande, då
de uppnått stranden, vi komma kanske
olägligt , men vägen bit är så lång från
Sunds-berg, att du ingalunda uäns låta oss
återvända genast.
— Nej för all del, utropade Kaarle, som
med ett språng var kamraterna till mötes,
välkomna! välkomna! jag hinner nog en
annan gång se, huru strömmingen fångas.
— Det var mer än hederligt af er gubbar
att hålla ert löfte och komina ut. Jag är
helt. ensam hemma, men vi skola dock
försöka att roa oss på bästa vis.
Hjertligt tryckande kamraternas händer,
inbjöd Kaarle sina gäster till boningshuset,
medan not folket lade af från land och med
förlig vind styrde till den omtalade
Stor-holmen.
Som det var en solklar juli dag, voro
Herman och Wilhelm, så hette den andra
gossen, trötta och genom varma af
promenaden. De hade blifvit rodda öfver ett
smalt sund och derefter tillryggalagt 3
verst till fots. Inlcomne i den stora svala
stugan, kände gossarne sig derför belåtna
att livila ut en stund. En god filbunke,
jemte smör och bröd, inbars på Kaarles
tillsägelse och förtärdes af lians unge
gäster med strykande appetit.
(Forts.)
ELGARNE.
ör icke länge sedan var elgen ett.
sällsynt djur i Finand. I Karelens
otillgängliga skogar, dit de dragit sig tillbaka
undan menniskornas mordlystnad, lefde dessa
ståtliga, med vackra horn prydda djur i
smärre flockar, men så snart de vågade sig
ut till bebodda trakter, föllo de ett lätt
byte för jägarens kula.
Så har det dock ej alltid varit. Förut
funnos nämligen elgar nästan öfver allt i
landet, der blott skogar och ödemarker kunde
bjuda dem ett skydd. De jagades då flitigt
och helst vintertid, då snön var djup och
jägaren pä sina lätta skidor kunde upphinna
djuren, bvilka genom sin tyngd sjönko djupt
ned i drifvorna och ej kunde undkomma.
Denna jagt på elgen, som är våra skogars
ståtligaste djur och vackraste prydnad, var
väl i lag förbjuden, men vinningslystnaden
förmådde dock mången att bryta mot lagens
påbud.
Nu har man på de senaste tiderna börjat
se till, att lagen i detta fall strängt åtly-
des, och mången skytt har fått erlägga en
hög plikt för den kula, han sändt till ett
af dessa högdjurs hjerta. Den fred, man
sålunda skänkt elgarne, har gjort, att de
åter börjat föröka sig. De visa sig gång
efter annan äfven på bebodda trakter, och
då de ej mera blifvit oroade, bafva de
förlorat sin fruktan för menniskorna. Det
händer sålunda ibland, att slottcrfolket får
se ett af dessa ståtliga djur sakta springa
öfver ängen, utan att visa den minsta rädsla
för dem. Det är en präktig syn. Då få
liarne och räfsorna livila och med undrande
blickar betraktar folket det ovauliga djuret
med dess krona af väldiga horn på hufvu-
det, till dess det åter försvinner i
småskogen. Detta är ett vackert förhållande
emellan menniskan och djuren, öfver hvilka Gud
satt henne till herre. En onödig grymhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
