Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora gärden sköttes af gossarnes mormor, som
redan var en gammal fru med silfverhvitt hår och
milda hlu ögon.
Gossarue hade ännu icke hlifvit tvungna att lerana
hemmet för skolan, ty de erhöllo sin
skoluppfo-stran tillsammans med prostens söner hos en ii
prostgården anstilld informator. Liiliga och häftiga voro
de alla tre och, det gör mig ondt att säga det,
ofta hände, att deras lekar togo den vändning, att
de i en hast funno sina fingrar behändigt inpassade
i hvaraudras luggar.
Att hoppa ner från taket at en
envåningsbyggnad, då marken var hetilckt af snö, utgjorde en
vanlig förströelse; att om sommaren hjula öfver
den stora gårdsplanen var en barnlek, och att
brottas med den för sådana upptåg icke synnerligt
lifvade stalldreugeu Matti ansågs såsom en
hederssak, åtminstone till dess drengen lugnt kastade
någon af pojkarne till marken; men då spruugo de
äfveu vanligen alla tre på sin gemensamma
motståndare och voro ingalunda nöjda, förrän Matti,
halft förargad och otålig, sprattlade under dem.
Af gamla Kaisa i köket hedrades gossarue i
allmänhet med benämningen orostiftarene, ty då hon
till exempel gräddade plättar och. oberedd på
poj-Itarucs inträde, lemnude fatet till hälften fyldt med
de rykande godbitame, hände det ofta nog att
nå-gou af gossarue smög sig till spisen och grep ett
djupt tag i det frestande pliltttätet.
Nu hafvn de varit här igen, jemrade sig Knisa
i stor förbittring och försökte med disktrasan i
högsta hugg att näpsa de objudne gasterne.
Men Ferdinand, Alfred och Alexander sprungo
viga och flinka långt förut och mumsade allt hvad
de hnnno på Kaisns utmärkta anrättningar och
kunde derunder ytterligare reta den gamla
trotje-narinnan med sina vänliga råd, att hon
framdeles borde använda mera iigg och smör till
plättarna och framförallt ingalunda glömma att sockra
dem.
Gossar, gossar! kunde de då höra en mild röst
från trappan tillrättavisande ropa på dem, och mer
beholdes ej förrän vildbasareua spaka som lam sluta-
de sitt skämt oeh tysta och förlägna närmade sig
den gamla kära mormodren, som bannade och
för-lät på samma gång.
Eu morgon på vårvintern stodo Alfred och
Alexander på gården och i ordningstälde sina skidor:
de hade fått en lofdag och skulle nu ut för att skida
öfver åkrar och ängar.
Med röd- och-svarta bälten omkring lifvet,
skinnmössor på de lockiga hufvudena, röda kinder ocli
strålande ögon erlijödo gossarue eu vacker anblick
af hurtighet och lefuadsfriskhet.
Bara frukosten blir färdig, skola vi skynda oss
att äta och sedan bege oss af tilljAhmosaari
backen , sade Alexander.
— Ja det blir ypperligt svarade Alfred, nu då
skaran här, tror jag att vi från backens högsta
höjd skola kunna skrinna fram ända till kyrkstrand.
— Men hvar dröjer Ferdinand? lian borde väl
redan hunnit tillbaka.
Ferdinand hade af mormor, blifvit sänd till eu
granngård för att uträtta något ärende.
Se der syns han, utropade Alfred och Alexander
på engång, nej se huru hau springer, livad har nu
häudt ? och kastande skidorna på marken skyndade
gossarue mot brödren.
— Pojkar, pojkar! skrek Ferdinand, raska på er!
Ingen tid att förlora! grannarna hafva i uiorgse
sett Lassila Toveri och vår Musti förföljas af
vargar vid Toivoniemi,; iort till skidorna och framåt
efter vilddjuren. Stackars vår präktiga Musti; tänk
pappas och mormors törtviflan, oin vargame få tag
i honom.
Förskräckta åhörde gossarue honom och
återvände derpå alla tre i största hast till gården,
stälde sig på skidorua och begåfvo sig åstad utan
frukost och utan att först underrätta fudreit ocli
mormodren eller någon annan om sitt beslut.
Då de kommit ett stycke från gården, föreslog
Ferdinand, att de livar och eu borde välja en skild
väg och sedan sammaträfCa pä Toivoniemi och att
den, som under vägen upptäckt något spår af
var-garne, skulle med ihållande rop genast kalla de
andra till sig.
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
