Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förskaffade sig åtminstone helgonets bild.
Vanligen förekommer han målad i full
biskopsskrud, ined en stridsyxa i handen och
trampande Lalli under sina fotter. — Tvenne
högtider firades i Finland och inom kort
äfven i de andra nordanlanden till S:t
Henriks ära. Den ena egde rum den 19
Januari, Henriks dödsdag, och den andra d.
18 Juni, dä hans beu flyttades från Nousis
kyrka till Åbo. Praktfullast firades dessa
högtider i sjelfva Åbo stad. Dit samlade
sig tallösa skaror från nära och fjerran, i
kyrkan anstäldes högtidliga ceremonier,
sånger sjöngos till helgonets ära och andäktiga
böner stäldcs till honom, att han allt fram-
gent skulle hålla Finlands folk i sitt hägn:
silfverkistan med helgonets beu frambars,
att folket skulle få se och kyssa den samma,
aflat utdelades o. s. v. Dä folket
samlades till denna fest, hemtade det med sig
varor till afsalu, och efter kyrkohögtidens
slut uppstod en liflig marknad. Nu hållas
ej mer i Åbo några messor lill S:t Henriks
ära, men till lleuriksmcsso marknaden
strömmar än i dag folk från nära och
fjer-rau till staden. Och Åbo domkapitels sigill
bibehåller än i dag bilden af biskopens
af-liuggua tumme med den gyllene ringen, till
ett minne af den finska kyrkans
grundläg-gare och hans martyrdöd.
«=>«38g3?c33£>*o
FÉENS FADDERGÅFVA.
hörde berättas, att det fans i den
åa forntiden en konung, som vid
sin död efterlcmnade en späd dotter, utan
moder och utan syskon i den vida verlden.
Men han slöt dock med glädje sina ögon
till den eviga hvilan, ty han visste och
trodde, att det finnes en allgod fader i
himmelen, som håller sin hand öfver de späda
och och oskyldiga och leder dem med
kärleksfull omsorg genom mörker till ljus,
genom faror till frid och sällhet. När
konungen och hans drottning voro begrafna,
bars den lilla prinsessan till dopet och
några goda féer voro med bland faddrarne.
En livar gaf sitt gudbarn en gåfva:
skönhet, rikedom, dygd, helsa och annat sådant
som goda féer pläga skänka. Men en af
dem gaf henne följande underbara skänk:
så länge hon ville andras väl, skulle hennes
boning bli allt ljusare och gladare och större;
men så ofta hon endast tänkte på sig sjelf
och sin egen lycka, skulle den bli allt
trängre och mörkare.
Och prinsessan växte upp och blef ett
under i skönhet och behag. Hennes hjerta
var godt som guld, hennes sinnelag var
mildt och vänligt och hennes ögon voro
blåa och klara som himlen en hösteqväll,
när de första stjernorua börja tändas. Alla
älskade henne och ville hennes väl, och hon
älskade alla och gjorde godt åt en hvar,
som kom i hennes närhet. Nu var hon
sexton år. Tidigt om morgnarue, när solen
ännu sken emellan trädtopparne, var hon
redan uppe och sprang genom de stora
sa-larne i sitt sköna slott. Detta slott var
också i sanning ett under i sitt slag. Man
visste knapt att man var i ett hus, så
stora och höga voro dess salar och
gemak. Blommor och växter bildade verkliga
löfsalar i alla rum och en mängd foglar
<1 vittrade och sjöngo från morgon till qväll
i sina förgylda burar. Från slottets fönster
hade man den herrligaste utsigt. Der sågos
ängar och åkrar, skogar, floder, sjöar,
kullar, gårdar och byar, allt blomstrande och
soligt och lycksaligt leende, som en
midsommardags gryuing. Men prinsessan hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
