Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
177
Hvem skall du kransarna gifva
Af ros och lilja skön?
Ocli flickan svarade:
JS 22
en leksyster, och äfven vid hennes dop hade
siikert goda féer stått, fadder, fastän sagan
ingenting nämner derom. Ty hon var
be-gåfvad med skönhet och dygd kanske i ännu
högre grad än prinsesssan, och derför hade
också deras hjertan vuxit fast vid
hvarau-dra, så att de ingen glädje hade, som de
ej kunde njuta tillsammans. Men leksystern
bodde i en ringa koja hos sin moder, och
då hon om dagarne sprungit sig trött i de
stora salarne på slottet, återvände hon
alltid till aftonen till sitt hem och slumrade
så sött och godt på sin haltnkärfva, som om
det varit en dyna af ejderdun. Men
prinsessan ledsagades af sina kammartärnor till sin
vackra sängkammare och sedan de kammat
hennes långa här, förde de henne till hvila
på en snöhvit bädd med purpurtäcke,
under en sänghimmel af blått siden, och sjöngo
henne till sömns med vemodigt glada sånger.
En dag gick prinsessan allena i skogen.
Sedan hon vandrat ett stycke, satte hon sig
ned vid en bäck och lät vågorna leka med
hennes snöhvita fotter, under det hon
lyssnade till foglarnes sånger och bäckens sakta
porlande. Men häst hon satt der, så hörde
hon un röst, som sjöng så underbart vekt,
att hon tyckte hjcrtat smälta i bröstet. Det
var en ynling, som sjöng, under det han
sträckte armarne emot cu ung flicka, som
skymtade fram mellan skogens stammar.
Men prinsessan satt så, att de ej kunde se
henne. Ynglingen sjöng:
Ilvart hän, hvart hän, skön jungfru?
Hvart hän i skogen grön?
Och hon svarade:
.Tag skall gå hem till min moder,
Som bor i skogen grön.
Der skall jag kransarne binda
Af ros och lilja skön.
Då sjöng ynglingen äter:
Dem skall min älskling jag gifva,
Det blir hans kärleks lön.
Och sedan gingo de hand i hand genom
skogen och försvunno ur prinsessans åsyn.
Men alltsedan den dageu var prinsessan
förändrad. Tankfull vandrade hon genom
de stora salarne och såg med längtande
blickar ut öfver den soliga nejden, ålen
öfverallt såg hon ynglingens bild. Hennes
leksyster deremot var gladare än förr, ty
flickan i skogen var just hon och ynglingen
var hennes hjertas utvalda vän. Och detta
visste prinsessan och det gjorde henne ondt.
Aldrig gick den vackre ynglingens bild ur
hennes tankar, och slutligen fick hon ingen
ro mera, om hon ej ständigt fick vara i hans
närhet, llon lät derför kalla honom till
slottet och förde honom genom de praktfulla
gemaken och lät honom äta vid sitt bord
och sitta vid sin sida. ålen ynglingen var
dyster och tankfull; han längtade till den
låga kojan, der hans hjertas vän bodde.
Men prinsessan ville ej mera se henne för
den vackre ynglingens skull.
Prinsessans omgifning tyckte sig ej mer
känna igen henne. Hon glömde sina
fog-lar, som hon förr så omsorgsfullt skött,
hon försummade de fattiga, som hon förr
dagligen besökte, hon var hård emot sina
tjenare, dem hon förut behandladt som
systrar. Hon tänkte blott på sig sjelf. Långa
timmar satt hon framför spegeln och aldrig
tyckte hon att hennes kläder voro nog vackra
och dyrbara.
Men med allt detta blef hon underlig till
mods. Allt omkring henne var föräudradt.
Salarne hade blifvit så trånga, dagen hade
förlorat sin klarhet, blommorna sin doft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
