Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–––––––––––––––––––––––––––––––b
178 ILLUSTRERAD BARNTIDNING M 22
luften sin friskhet. Och när hon utan att
kunna sofva låg pä sin yppiga bädd, var
det som om svaudunen velat qväfva henne,
och livar gång hon slöt sina ögon, såg hon
den vackra ynglingens bild bredvid sin
leksysters bleka, förgråtna anlete, detta
anlete, som hon en gång så högt älskat.
Sålunda förgick en tid och prinsessan
blef allt sorgsnare till sinnes, ty hon kände
i sitt lijerta, att hon älskade den vackre
ynglingen och att hon ej kunde blifva
lycklig utan hans kärlek. Kom så en qväll ett
bud, att hennes leksyster låg hårdt sjuk och
att hon längtade att ännu en gång få se
prinsessan. Den natten fick hon ingen blund
i sina ögon. Midt om natten steg hon upp;
hon ville ha luft, hon trodde att hon skulle
qväfvas. Och allena vandrade hon igenom
slottets salar med oroliga steg. Men de
voro nu så främmande, så ovant tränga och
qvalmiga. Hon öppnade ett fönster; men
luften var tung och qvaf, som om hela
jorden skulle krympt ihop till en förfärande
litenhet. O jag arma, hvarmed har jag
förtjent detta. Tänkte hon i sin ångest;
jag har ju intet illa gjort.
Men genom mörkret glimmade ett litet
ljussken; det var frän hennes leksysters
hydda nere i dalen. Och när hon mindes
deras forna vänskap, och tänkte huru allt
nu var förbi, dä fyldes hennes ögon med
tårar och hon sjönk ned pä golfvet och gret
bittert ända till dess morgonen grydde; då
steg hon upp, klädde sig med hast och ilade
ined snabba steg genom det daggiga gräset
ner till den fattiga hyddan, der hennes
leksyster bodde. För hennes skull ville hon
afstå från deu vackre ynglingen, och hon
kände att det var att afstå från sin
lefnads-glädje; men hon höll henne så kär, och
hellre ville hon försaka all sin lycka, än
längre se henne lida. Och inom några ögon-
blick var allt åter glömdt och försonadt,
och leende läppar och strålende ögon
uppfyllde den låga kojan med ljus och glädje.
Ilur underbart! Nyss hade det stora
palatset med sina sköna salar förefallit
prinsessan så tungt och qvaft, nu tyckte hou,
att deu låga hyddan hade utvidgot sig till
ett strålande palats. De enkla husgeråden
lyste såsom af silfver och guld i
morgonsolens strålar och deu sjuka leksysterns ringa
halmbädd tycktes mjukare och dyrbarare
än lieunes egen alkov med
svanduuskud-darne, purpurtäcket ocli deu vackra, blåa
sänghimlen. Och när de alla tre —-
prinsessan och leksystern och deu vackre
ynglingen , som prinsessan nu kallade sin
broder ; men den fattiga Hickan kallade honom
sitt hjertas vän — när de alla tre sedan i
innerlig förtrolighet vandrade genom slottets
salar, så var öfveu der allt åter förändradt.
Allt var ljust och rymligt och gladt,
blorn-marne doftade och foglarna sjöngo. Och
när prinsessan om aftonen gick till hvila,
så undrade hon, huru allt nu åter varsom
förr, fastän hon nyss med så mycken smärta
afstått från sin lefuadslycka. Men ju mer
hon tänkte derpå, desto oförklarligare
föreföll det henne, ja det var till slut just som
om hon sjelf hade fått någon dyrbar och
kär gåfva, 1 stället får att hon gifvit bort
det bästa hon i verldeu velat ega. Och i
dessa tankar somnade hon slutligen sött
och godt igen i sitt vackra palats, ja så
godt som barnet sofver i vaggan, med
rosor på de varma kinderna och rosenröda
drömmar i det oskyldiga hjertat.
Och härmed är sagan om feens
fadder-gåfva slut. Jag har nu berättat den för
eder, såsom jag en afton berättade den för
mina systrar; men när sagan var slutad,
sade de: det är dock saligare att gifva, än
taga.
1––
t"
HELSINGFORS TRYCKKRI-I10I.AG, HELSINGFORS, 1S79.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
