Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
o-<|>––
180
M 23
Det hade två gåuger varit vinter och åter
sommar sedan denna tid, och oaktadt den
lilla hinden nu hade blifvit stor och sjelf
hade fått unge att försörja ute i den stora
skogen, så kom den dock nästan dagligen
och drack ur stäfvan, såsom den var van,
följde henne som en hund, stötte till henne
med nosen, ibland mot armen, ibland mot
sidan, för att hon skulle klappa den och
tala till den.
Upp till slottet kom Marianne nästan aldrig
nu — hon kunde ej härda ut att gå dit
mera. Deremot plockade hon under
sommarens lopp hvar lördag friska blommor i
skogen och hand af dem en krans, som hon
sedan om söndagsförmiddag, då hon gick
i kyrkan, lade pä sin lilla, bortgångna
väninnas graf. Grefven och grefvinnan sågo ofta
med tårar denna anspråkslösa krans, som
låg vid foten af det dyrbara monumentet
på Agues’ graf, och de lofvade hvarandra,
att Mariannes kärlek skulle blifva belönad af
dem, så snart något tillfälle dertill erbjöd
sig. Och hvarje gång grefven mötte henne,
då hon vandrade ut eller var på väg hem
med stäfvan i hand och hinden efter sig,
försökte han ofta att få klappa djuret;
men så tamt det var mot Marianne, så
främmande och skygt var det mot alla andra,
som närmade sig det. Det försvann
ögonblickligen på sina lätta fötter i skogen och
kom ej tillbaka förr, än hon åter blifvit
allena.
Då hände det sig en höstdag, att det
skulle blifva stor fest på slottet med jagt
på förmiddagen. Gästen, för hvilken allt
detta tilistäldes, var ingen mindre än en
kunglig prins, och allt, hvad slottet
förmådde, hade uppbjudits för att tira denna
sällsynta fest på bästa sätt.
Marianne hade af grefven fått tillstånd att
hålla sin lund instängd, för att den ej I
skulle blifva jagad eller skjuten. Uou hade
fångat den aftonen förut och stängt in deu
der hemma. Hennes sorg och oro var
derfor outsäglig, då hon på förmiddagen, just
som jagten var i full gång, upptäckte, att
hennes vän var borta. Haken, som hon
satt på, hade på något sätt gått upp, och
hinden var försvunnen.
Ilon slod nu klädd i sin helgdagsdrägt,
som bestod af ett svart lifstycke med hvita
spetsar öfver bröstet och blått siden
förkläde, samt det röda korallsnöret om
halsen, alltsammans en gåfva af den lilla Agnes.
II011 skulle med elfva andra bondflickor gå
upp på slottet för att, stående vid porten,
kasta- blommor för prinsen, då han
återvände från jagten. Men nu glömde hon allt
annat för sin kära hind. Hon sprang ut i
skogen, klappade i händerna och ropade på
den. Hon hörde endast jägarenes halloh,
klangen af deras horn och hundarnes skall,
under det att skott efter skott dånade i
skogen.
Då sprang hon på måfå in i skogen och
äudtligen såg hon sin hind. Men i samma
ögonblick blef hon varse en förnäm jägare,
som sigtade på den. Utan att betänka sig
en sekund, sprang hon mot djuret, som
strax kände igen henne och, jagadt som
det var, flydde till henne. Då det nådde
henne, föll hon det om halsen. Det hela
försiggick så hastigt, att skottet gick af,
innan jägaren han besinna sig, och Marianne
föll till marken med hinden tätt sluten till sig.
Jägaren bortkastade sin bössa och ilade
fram. Han kunde inte tala af ångest; han
trodde att han hade skjutit liemie. Hanen
på geväret var spänd och skottet hade gått
af i samma ögonblick han såg henne.
Men Marianne var blott bedöfvad af den
häftighet, hvarmed hon sprungit, och af
ångesten för sin kära hind. De voro dock
bägge oskadda. Skottet hade endast
snuddat vid det stackars djuret,, som nu ryckte
och ansträngde sig för att återfå sin frihet,
skrämd af skotten, som smattrade på alla håll.
––––––––––-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
