Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
— Ack hjelp mig alt, hålla fast den. kiirc
herre! ropade hon till jägaren, resande sig
upp så godt hon kunde och hållande det
uppskrämda djuret, fast slutet i sina armar.
— Det är min hind, som jag fått af grefven.
och den har flytt ifrån mig i morgse.
Derfor kom jag springande hit, midt i jagten.
Jag var så rädd för den!
— Är du kanske den lilla Marianne, om
hvilken grefven och grefvinnau hafva talat,
hon som vårdade och älskade den lilla
gref-vinnan så högt? frågade jägaren och såg
allvarligt och beundrande på henne, i det
han löste snodden från sitt kruthorn och
hand den kring hindens hals, så att
Marianne kunde föra den vid handen hem till sig.
— Ja, herre! svarade hon och neg, under
det en tår rullade ned för hennes kind.
Jägaren — det var en ståtlig ung man
— sade ingenting, inen såg undrande på
henne. Det förekom honom, som om han
aldrig hade sett någon så skön, som denna
unga bondflicka.
— Så tackar jag Gud och mitt goda öde,
såsom riddarene sade i forna dagar, att jag
ej kom att göra dig sorg, sade han varmt.
Nu skall jag följa dig hem, att ingen mer
må skrämma dig. Jag kan ändå inte skjuta
mera i dag.
— Nej, tack herre! svarade Marianne blygt.
Jag skall skynda mig, jag måste genast
tillbaka till slottet, der jag skall sjunga med
de andra flickorna för prinsen.
— Så gå då! Vi råkas alltså sedan,
svarade jägaren och räckte henne handen, i
det han gaf henne tömmen.
— Tack, herrol Jag skall gifva snöret
tillbaka sedan, sade hon.
— Nej behåll det! Min syster har skänkt
mig det. Du skall behålla det, och hvarje
gång du ser på det, tänka på, att himlen
frälste mig från att skjuta dig eller din hind.
Marianne neg och gick med sin frälsta
vän. Men den unge jägaren satte sig på
en stubbe med handen mot kinden och såg
efter henne. Det gick så många underliga
tankar genom hans själ. Då Marianne hade
försvunnit mellan träden, satt han ännu
qvar, till dess hornen ljödo till uppbrott.
Stor var jagtsällskapets förvåning, då de
fingo se honom. Först gycklade man öfver
att han hade låtit det. präktigaste djnr på
hela jagten komma undan genom ett
fel-skott, han, den kände, utmärkte skytten!
Han skylde på, att bössan hade klickat.
Derpå frågade man honom, livar han hade
varit hela tiden jagten pågått och hvarför
han var så tyst. Han måste haft någou
syn i skogen, menade man. — Han tänkte
för sig sjelf, att detta var mycket riktigt;
men han teg och lät dem tala.
Då hela jagtsällskapet var samladt
utanför slottet, blef det ernottaget af de t.olf
unga flickornas sång.
— Se på den främsta bondflickan,
hvis-kade prinsen till jägaren. ”Hon ser ut att
vara en engel, som förklädd tagit plats
bland de öfriga jord men ni skorn a. Hon är
utomordentligt vacker.
— Ja, mycket vacker, ers kungliga
höghet! svarade jägaren. — Ingen visste bättre
det än han, som hade sett henne i skogen
samma förmiddag.
Då sången var förbi och prinsen tackade
de unga flickorna, hvarvid han särskildt
stälde några ord till Marianne, blef hon
mycket röd, då hon bakom honom såg den
unge jägaren.
Vid middagsbordet föll talet åter på den
sköna flickan, hvars blygsamhet och vackra
sång också hade vunnit allas beundran. Då
sade grefven med värme:
— Ja, Marianne) Det tror jag! Hon är
värd det bästa, hon var min lilla dotters
käraste vän och hon står under mitt
särskilda beskydd. — Och grefven förtäljde
åter med rörelse historien om den lilla
hinden.
t"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
