Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kirsten der uppe i nya stugorna borta
bakom byn.
„Vi ska’ ha’ julträd, stort julträd med
guldstjerna i toppen, och faster kommer
och begge kusinerne !a jublade barnet.
Ja. det kunde han nog tänka, men han
talade icke derom; han var icke filosof nog
för att så genast kunna deltaga i hennes
glädje; det var nog, att han kunde låta
bli att gråta.
Den lilla Hickan hade säkert sjelf en
förnimmelse af, att det. icke var så rätt fatt
med honom, ty hon betänkte sig litet, och
derpå sporde hon: „Skall du inte också ha
jult.räd hemma hos din mor?’-
Detta var för mycket för gossen; han
började bittert gråta, vände sig om och
gick med sin toma kruka i handen ned
längs alléen, medan han då och då med
ärmen torkade sig om kinden.
Men den lilla flickan stod alldeles
be-stört qvar på trappan. „Farfar ger dig nog
ett julträd, när han kommer hem från sin
färd, jag skall be honom derom1’, sade
hon högt; men det kunde han ju icke höra.
Hon blef stående i dörren, så länge hon
ännu kunde skönja gossen i alléen, och
först då han deri från vände ut på
landsvägen. lemnade hon sin plats. Men då hon
kort derefter var i full lek med sina
syskon, var det som om den fattiga gossen
och julträdet, som han skulle hafva, redan
varit en glömd historia från gamla tider
— så upptagen var hon då af hvad
ögonblicket medförde. —
Det var en stilla vinterdag. Snön hade
spridt sig öfvcr åkrar och ängar, dock icke
tätare, än att den frusna mullen på många
ställen stack fram, så att sparfvarne hade
lätt att finna sin föda. Himmelen hade en
blygrå färg, men här och der framblickade
dock ett klart, blått stycke liksom en glugg,
hvarigenom ett barnöga skulle kunna se
all julens härlighet. Från husen lyftade
sig röken långsamt i vädret och tycktes
hafva svårt att skilja sig. Qvarnarne
hvi-lade, dels emedan folket nu skulle fira
helgen : ty skuggorna började utbreda sig och
julaftonen ryckte närmare.
Klockringningen, som i den stilla eftermiddagen ljöd
öfver landet, bragte just budskapet härom
till slott och koja.
Trött och missmodig gick Hans längs
vägen. Han kände sig så förunderligt
ensam. Ingen hade han heller mött på vägen,
utom den gamle kammarherren, som for
hem till herregården; men af honom hade
han i skumrasket knapt blifvit bemärkt,
och om han också blifvit det — hvad skulle
det hjelpt? Ilvem brydde sig väl nu om
honom? Han visste ju icke, att den gamle
kammarherren, just då han nyss for förbi
honom, tänkt på sina fattiga och bland
dem på hans egen moder; han visste icke
att den gamle i sitt stilla sinne gladt, sig
vid tanken på att gossens kruka blifvit
fyld med julmat hemma på gården — den
gamle hade ju ingen aning om att hans lilla
Millemor var den enda, som talat med gossen.
Hans nådde byn, men ännu hade han
ett godt, stycke till hemmet. Han hade
varit ute i det fria nästan hela dagen och
kände sig med ens så sömnig och trött;
han hade ju icke heller någon orsak att
basta, „den toma krukan fick lians stackars
moder ju ändå se tids nog — han kunde
ju då hvila ut en stund på stentrappan der."
Mörkret föll på, men i hvarje hus var
det ljus och värme; genom den öppna
dörren såg han det spraka och blossa på
eldstäderna, alla hade så skyndsamt med
förberedelserna för högtidsaftonen. Uppe i
kyrkan tändes ljusen, och klockan ringde
och folket började samla sig till julsången:
här satte man ut mat åt husdjuren, ingen
blef glömd.
Han satt på stentrappan. Der öfverfölls
han af en sömnighet, som,han icke kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
