Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fil bugt med1; ögonlocken gingo upp och
ned. lian sökte fästa ögonen vid ett ock
annat och derigenom källa sig vaken; längst
lyckades det, dä kan fick öga pä
bandkunden , soin kade svårt att värja sitt grötfat
mot de näsvisa kråkorna, hvitka voro
förvirrade af klockringningen ock hitloekade
af skenet från lvktan, som pigan
qvarlem-nat hos kunden — månne för att kan skulle
kunna finna fatet? — Men för kråkornas
skull var detta i alla fall ej, menade kan
sjelf, och derför jagade kan dem bort ock
väsnades så godt kan kunde, men det hjelpte
föga; kråkorna koinmo som de behagade.
Gossen började till hälften le vid denna
syn — kan var i grunden en munter ock käck
pojke, som väl kunde roa sig åt det som
var muntert — men så kom sömnigheten
öfver honom igen. Det ljöd som en
vaggsång för hans öron, det var melodin af
psalmen
„Ett baru är fBdt i Bethlehemr
som ljöd till honom från kyrkan, och det
var som om någon hviskade honom i örat:
„Vi ska’ ka julträd, stort julträd med
guldstjerne i toppen, och faster kommer ock
begge kusinerna!“• .la, kan såg den lilla
Hickan, ock det var väl hon, som hviskade
honom en vacker dröm i själen. Hvad
drömde kan då. Det var mångt och
mycket, och allt var det blott lif ock gamman,
ty slutet på drömmen var, att den spådom
gick i fullbordan, som en gång uttalades
om honom af en gammal gumma uppe i
nya stugorna, då han vid examen kom så
väl från utläggningen af skriftställena i
läroboken: „Hans talar ju som en bok ock
han slutar väl med att blifva prest“ •—
tänk, slutet af drömmen var att det ringde
till julsång i kyrkan, oek att han sjelf var
presten! — Han vaknade vid denna
klockringning — men förrän detta sker, vilja
vi göra en liten titt, uppe på herregården. —
Der var nu det stora präktiga julträdet
tändt; kand i hand dansade gamla ock
unga i ring ock från alla, stora ock små,
ljöd psalmen:
„Ett. Imm är fö dt i Bethlfihem“;
huru sken icke stjernan i toppen af trädet
för barnens ögon!
Ja, ett af barnen sken det in i själen,
så att hon mindes, kvad kon i dag lofvat
den fattige gossen derute på trappan: det
var den lilla Emelie. Ihågkommande
löftet, smög kon sig ur ringen till farfadren,
som stod ock gladde sig med sin gamla
hustru öfver glädjen omkring dem,
hvilken gjorde dem liksom till barn på nytt.
„Farfar! Vill du icke också ge stackars
Hans i nya stugorna ett stort julträd med
guldstjerna i toppensporde den lilla, i
det. kon såg upp till den gamle
kammarherren med de blå ögonen, som kau aldrig
kunde motstå.
„Iluru kommer du att tänka pä honom
nu? frågade den gamle.
Hon berättade då, att kon stått i dörren
ut till alléen, för att se om farfar icke
redan kom kem; då kade gossen kommit
ock kan sade, att kan var son till Kirsten
i nya stugorna; men då kon sedan frågat
honom, om kan icke också skulle ka
julträd der hemma, kade kan börjat, gråta
ock gått sin väg. „Ock hans kruka var
alldeles tom!” tillade barnet, liksom hon
haft en instinktmessig aning om, att denna
omständighet måste gifvu hennes begäran
en särskild vigt.
„Var lians kruka toinVu utbröt den gamle
kammarherren. Hvarför lia’n I låtit den
lille, snälle Hans gå tomhändt härifrån på
deuua heliga afton?” frågade kan i
allvarlig ton.
Ingen visste besked härom, ingen hade
sett honom. Ja, hvad var nu att göra?
„Kan icke Janne kusk hemta Hans och
lians mor i den röda släden, farfar? Vårt
julträd är ju stort nog för dem också!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
