Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkerligen öfverallt. Kanske möta vi
nå-gon på gatan; men du är så förändrad i
denna bruna lclädning och stora hatt, att
endast din mamma skulle känna igen dig. Det
är väl bäst att vi gå till poliskammaren".
-Hvarföre det?11 frågade Cecilia helt
förskräckt, ty hon trodde att polisen
endast fans till för att sätta folk i fängelse.
Hon hade visst begått ett stort fel, men
var hon ej redan tillräckligt straffad
derfor? Skulle hon ytterligare komma i
fängelset? — Huru rysligt! — det syntes
nog att den gamle herrn ej var hennes goda
älskade fader. — Af polisen fick herr
Helin emellertid veta. att Cecilias onkel varit
der och uppgifvit sin adress, samt Jemnat
en noggran beskrifniug på den lilla flickan.
— Skyndsamt begåfvo de sig å väg, och
en stund derpå låg Cecilia gråtande i sin
mammas famn. Den stackars modern var
alldeles tillintetgjord af oro och sorg. —
Då Anna återkom med den lilla gossen och
berättade om Cecilias försvinnande, hade
hon genast velat springa och uppsöka sin
flicka, men krafterna öfvergåfvo henne och
hon blef tvungen att invänta resultatet af
sin brors efterforskningar.
„Nåväl min Cecilia, har du blifvit
öfver-tygad om, att lyckan ej består uti att göra
allting „sjelf, helt ensam?11 frågade hennes
mamma, sedan herr Helin omtalat den
lillas missöden. — Ja ja, min älskade mamma,
aldrig mera skall jag springa omkring eller
hoppa öfver biiekarua Vjbelt ensam11.
För en liten fem års flicka, som blifvit
alldeles uttröttad, som fallit i vattnet, som
gråtit så mycket och ätit nästan ingenting,
var denna dagens händelser en sträng
minnesbeta. Cecilias mamma påminte henne
dock ofta härom. Hon bemödade sig att
låta henne förstå, att om det också är bra
att förviirfva sig skicklighet, och
nödvändigt att ha siu egen vilja, då unn blifvit
en stor menniska, så är ett öfverdrifvet
oberoende ej den största lycka. — Vi kunna
ej undvara våra medmeuniskors kunskaper,
arbete och erfarenhet; — vi böra derför
med tacksamhet emottaga och göra oss
för-tjenta af deras bistånd under alla möjliga
omständigheter här i lifvet.
 |
| I. |
| ||
| —— | |||
Ack, min lilla docka du, | |||
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
