Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då gumman hörde detta, gick hon
tillbaka till stugan och sade åt flickan:
— Kom nu att få din lön! Ku behöfver
jag dig ej mer.
I det samma gaf hon åt henne ett skrin
i hvardera handen och sade:
— Tag detta för ditt arbete. Men då du
kommer hem, så för dem ej i bodan;
gubbens dotter skulle bara utbyta dem mot sina.
Flickan tog skrinen ocli begaf sig hemåt.
Äfven nu öppnade sig för henne i sjön en
väg, som förde henne fram till vaken,
deri-från hon sedan gick raka vägen hem.
Gårdshunden började skälla och sade: r’haw waw!
gummans dotter kommer med ett skrin med
eld på ena axeln ocli ett skrin med tjära
på den andra. Trollpackau sprang då ut
på gården och slog hunden med en käpp
och sade:
— livad yrar du? Säger du inte, att hon
–––-5–––-<23a$2SSSS
har ett guldskrin på den ena axeln och ett
silfverskriu på deu andra?
Hunden gnälde åt slaget, men skälde som
förut; T,haw waw; gummans dotter kommer
med ett skrin med eld på den ena axeln
och ett skrin med tjära på den andra-11
Med det samma kom äfven flickan in på
gården. Hon visade åt modren, hvad hon
fått, och sade också, att skrinen ej fiugo
föras i bodan. Då tog trollpackau skrinen
och så förde hon dem till en halmlada att
förvaras. Men hon och dottren kundp ej
styra sin nyfikenhet att se, livad som fans
i skrinen. De öppnade locken och då slog
emot dem svafvellågor och brinnande tjära.
De föllo af förskräckelse omkull i halmen
och der brunno de upp. Men gubben och
hans dotter lefde sedan länge nöjda och
glada med hvarandra, till dess de dogo.
Gossen som ej ville äta gröt.
t var en gång en fattig gosse, som
bodde hos sin mormor. Om
qväl-larne, då brasan brann i spisen och
grötgrytan puttrade på elden, brukade
mormodren berätta för honom om dvärgar och
troll, som göra illa åt de elaka och
ond-sinta menniskorna, men som hjelpa alla
goda och arbetsamma, som råkat i olycka,
samt föra små vilsegångna barn till sitt
palats i skogen och gifva dem vackra
kläder och läcker mat. Och gossen hörde med
stora ögon på mormodrens berättelser och
då ville aldrig gröten smaka riktigt bra
vid qvällsvarden, utan han önskade sig
bort till dvärgarne för att få äta sig mätt
af deras läckerheter. En afton då det
blåste ute och snön yrde kring knutarne,
hade mormodreu åter berättat om all deu
härlighet, som fans i dviirgarnes land, och
sedan historien var slut och gröten äten,
lade de sig till hvila.
Men gossen ville ej få sömn. Han tyckte
att det blef bra tråkigt att bo i den dåliga
stugan och äta gröt alla dagar till morgon,
middag och qväll. Den som ändå vore hos
dvärgarne, der skulle man först må riktigt
godt, menade han. Då tyckte han att det
klappade på fönstret ocli att någon stod der
utanför och tittade in i stugan.
— Mormor, ropade han då, mormor! Det
är någon derute!
- Åh var tyst du, det är bara stormen
och snön! sade mormodren och vände sig
mot väggen, drog lapptäcket öfver
hufvu-det och somnade igen. Det blef allt
mörkare och mörkare och i spisen hade äfven
kolen redan slutat att glöda; endast en
glänsande punkt lyste mera i askan. Gossen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
