Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några drag gr forntidens gudalåror.
Persernas Gudomligheter.
. Serserna voro, som bekaut är,
märk-värdiga isynnerhet derföre, att de
under den store Cyrus störtat Medernas
rike.
Persiens gamla invånare kände icke.
andra gudar än elden, vattnet, jorden och
luften samt framför allt solen och månen;
men de reste hvarken tempel eller altaren
åt dem, utan det var endast på bergens
spetsar, som de åt dem offrade några
stackars djur.
Nu är det lätt förklarligt, att för folk,
som tillbådo solen och elden, ingenting
fruktansvärdare fans än natten och
mörkret. Då således Perserna sågo, att dagens
ljus hvarje afton försvann, sä förestälde
de sig, att det var någon ond gudomlighet,
som tvang ljuset att dölja, sig, och man
kallade honom Ahriman. Den mörke
Ahri-man blef hos dem en fiende till den gode
guden, som gaf dagen och hvilken de
kallade Ormuzd.
Ormuzd och Ahriman ldefvo således
Persernas förnämsta gudomligheter; den
förstnämnde tillskrefvo de allt godt, lifvet,
helsan, jordens fruktbarhet, skapelsen af alia
nyttiga saker, och framför allt ljuset,
Ahriman deremot fick skulden för allt ondt,
sjukdomar, missväxt, skapelsen af alla
skadliga saker och slutligen mörkret, som
Perserna voro rädda för. Ormuzd förestäldes
ho i himmelen, som uppehölls af ett högt
berg och till hvilken vägen gick öfver en
underbar bro, som bevakades af en trogen
hund. Ahriman deremot ansågs bo ned i
någon ryslig afgrund, dit dagens ljus icke
kunde intränga. Begge biträddes af goda
och onda andar, som hade uppdrag att
uppfylla deras vilja på jorden.
Hvarje vacker blomma som sprider sin
välluktande ånga öfver marken, hvarje liten
livit hund, som leker, hvarje liten fogel
som sjunger så glädtigt, när väderleken är
vacker: allt sådant skulle vi således anse
såsom en gåfva af den välgörande Ormuzd,
i fall vi hade blifvit uppfostrade bland
Perserna. Beträffande deremot hvassa tistlar,
som sönderrifva händer och kläder, otäcka
huggormar, hvilkas stygn äro giftiga,
hemska ugglor, som draga sig undan till sina
ödsliga nästen af fruktan för dagens ljus,
allt sådant skulle vi anse för den svarte
Ahrimans verk. Ormuzd ansågs i öfrigt
gifva god väderlek, och Ahriman regn.
Men emellan dessa så olika gudomligheter
fans det en tredje, som höll medelvägen och
hindrade Ahriman att få öfverhanden öfver
Ormuzd, liksom Vischnu hos Hinduerna
gick midt emellan skaparen Bralima och
förstöraren Schiva; detta var Mithras eller
solen, denna välgörande stjerna, som
hvarken låter ljuset eller mörkret segra, utan
oupphörligt låter dag och natt omvexla.
Man tillbad denna gudomlighet under eldens
bild, och i stället för sådana ståtliga
tempel, som annorstädes beskrifvas, var det
i dystra kulor, som man egnade den en
hemlighetsfull dyrkan. Mithras’ prester voro
Magenia, om hvilka den gamla historien så
ofta talar, och den äldste hland dem hette
Zavoaster: det var honom som man tillskref
uppfinningen af eldens dyrkan till solens ära.
Det var icke alla perser utan undantag,
som af magerna tillätös bevista den
guds-tjenst, som de till Mithras’ ära höllo i mörka
kulor; den som önskade erhålla tillåtelse
att fritt inträda i dessa heliga grottor,
måste underkasta sig åtskilliga vilkor, hvilka
voro så stränga, att mången gång de
hurtigaste personer afskräcktes. Det var först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
