Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖMANSGOSSEN.
(Saga af Wanda.)
sken, himlen var blå och
fåg-a sjöugo. Snön hade nyss
smultit från mark och träd, och här och der
stack till och med ett litet grönt grässtrå
fram.
Ensam i skogen gick en liten gosse. Rolf
hette han och var åtta år gammal. Hans
föräldrar voro döda. Allt hvad han visste
om dem var att fadern varit en dugtig och
rask sjöman, svensk till börden, och att
han förlorat lifvet genom ett djerft försök
att under en stormnatt rädda några
menui-skolif från en skuta, som kantrat mot en af
Finska vikens klippor. Med en liten båt
hade han begifvit sig bort från det stora
fartyg, der han var jungman, men inom få
ögoublick hade båten kantrat och han för
alltid försvunnit bland vågorna.
Om sin mor visste Rolf ännu mindre.
Man hade blott sagt honom, att hon varit
en finsk fiskarflicka, som fadren
tillfälligtvis fått se på en af sina resor. Då hade
hon suttit och sålt tisk i en skuta vid
Helsingfors hamn. Kort derpå var hon
sjömannens hustru, men efter få månaders
äktenskap hade hon afiidit.
Rolf var ensam .i verldeu. Fattigvården
hade tagit hand om honom och nu var han
inackorderad hos en torparfamilj på landet.
Men han var en glad gosse, som såg alla
menniskor rakt och frimodigt in i ögonen
med sitt blå, ärliga ögonpar. Läsa kunde
han icke, men en visa kunde han utantill.
Deu hade grannens Hans, som var två år
äldre och gick i folkskolan, lärt honom.
„Soldatgossen71, hette visan och alla
verserna kunde Rolf. „Det gör ingenting om
man kan litet, blott man kan bra det man
kan”, tänkte gossen. Han visste också, att
den som skrifvit visan hette Runeberg, och
att den mannen var Finlands stolthet och
en heder för sitt fosterland — det hade
skolfröken lärt lilla Hans, som i sin tur
berättat det för Rolf.
Rolf tyckte om visan, och han tänkte sig
ofta sjelf som hjelten i den, då han med
sin klara, raska stämma sjöng så det ekade
i skogen:
,Att klaga är ej mitt behag; ,
Jag växer högre dag frän dag,
Jag är en sjömansgosse jag
För mig tins ingen nöd!“
„Krigargosse” hade han förändrat till
sjömansgosse — det passade bättre så,
menade han.
Han gick och gick, men ofta stannade
han och kastade en lång blick på himlen
och skogen, på de djupa skuggor, som
träden kastade på marken, på allt omkring
sig. Rolf hade en dröm, en tanke som
aldrig lemnade honom: han ville måla en tatia.
Han ville måla Gud och himlen och
eng-larna och hafvet och träden — ja, han —
visse ej hvad allt han ville måla, men han
kunde icke —■ och det kostade honom ofta
bittra tårar. Ibland brukade han rifva långa
näfverstyckcn från björkarna och rita med
sotkol de underligaste figurer derpå — men
det blef aldrig som han önskat och så ref
han sönder sina näfverbitar och lät dem
flyga bort i stormen — och då sågo de på
långt håll ut som stora snöflingor. Jo, jo,
hvarje svikit hopp faller som en snöflinga
på menniskohjertat, men det visste icke
Rolf ännu!
Rolf hade engång fått följa med till
kyrkan, der han sett en så underbart vacker
tafla, som hela tiden fängslat hans blickar.
Visst var det vackert att höra
orgelmusiken, men intet kunde dock jemföras med
taflan! — Sedan dess hade han dock fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
