Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liar ju blifvit så tät, att det är alldeles
mörkt der i vrån — i alla fall för en
gammal menniska, som inte ser bättre än jag.
Derför tände jag en stryksticka, för att se
bättre. Men hur jag må hafva burit mig
åt, det kan jag aldrig begripa, för jag stack
eld i garnet med det samma. Och då jag
säg det och tänkte på, att jag inte hade en
droppe vatten i huset, så blef jag så
förskräckt, att jag inte kunde göra någonting.
Jag skulle blifvit sittande här och låtit
allting brinna, om inte du kommit. Och
väl var det att du kom så fort; skulle du
kommit litet senare, hade det varit för sent.
Tack, tack kära barn“! Och hon höll Mari
i sina armar, under det att tårarne rullade
ned för hennes kinder.
Mari svarade ingenting; hon kunde inte
tala. Hon kysste endast sin farmor på
pannan och sedan gick hon ut ur stugan,
ut under den täta, gröna häggcn. Och hon
böjde ett par grenar åt sidan för att kunna
se den ljusa himlen, och hon såg med
glädjestrålande ansigte upp mot den, och så
lofvade hon vår Herre att aldrig mera i
sitt lif vara rädd. Hon hade ju sett, hur
hon genom sin rädsla kunnat åstadkomma
en stor olycka. Derför kunde hon ej mer
nöjas med sitt löfte till Anton, nu måste
hon lofva det samma åt Gud.
Det går ju så i lifvet, att vi glömma
mångt och mycket; men vi upplefva dock
stundom händelser, som vi aldrig glömma.
Mari glömde aldrig händelsen med Anton
och getabocken och farmors garnhärfva.
Och byns barn slutade alldeles att göra
narr af henne, ty i stiillat för deras rädda
kamrat sågo de nu en liten flicka, som
alltid var glad och aldrig ängslig, nej aldrig.
PA NÄRA HÅLL.
jm man kunde förstå, livad foglarna
’ tala, så finge man höra många
märkmärkvärdiga och lärorika saker. Sålunda
skulle man kanske en dag få höra en liten
fogel på följande sätt berätta sin första
erfarenhet om lifvet. En gammal fogel vän
har tänkt sig, att den skulle berätta så här:
Förlideu afton hade vi tre sparfvar nyligen
slagit oss ned på ett triid, som låg tätt
invid ett stort moget kornfält, der hvarje
fogel, som Hög förbi, blott behöft stanna
ett ögonblick för att få så mycken föda
som helst.
När vi nu sutto der, kunde vi höra från
häckarna och småskogen rundtomkring det
lilla rop, som är egendomligt för foglarna,
då vi vilja tillropa hvarandra: „Se upp!
Akta crl“
Men huru frestande än den ofantliga
mängden af lifsförnödenheter var, Hög dock
icke en enda fogel ned på fältet.
„Hvad kommer åt dem“? frågade jag,
som nyligen fått lära mig betydelsen af
detta rop.
„Ja, livad kommer åt dem?“ frågade
äf-ven min mor, som tycktes vara ingenting
mindre än lugn.
ålen min far, som mycket uppmärksamt
blickat omkring sig från toppen af trädet,
svarade gladt och med beslutsam ton:
„Ah, det vet jag mycket väl; i sanning
det är icke skäl att taga så illa vid sig.
Jag vill visst icke tadla försigtigheten, men
icke skall man förlora tiden i onödig
ångest, då man kan lugnt använda den till
arbete och till och med till nöjc“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
