Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SAMTAL I SÖNDAGSSKOLAN.
(Ur „För Skolan
Äcn nu satt han der i skolan. Ilan
satt der „som spiken fasta. Han
följde med sitt ämne „förutan all ro och
rast*. Det insen I väl, att. lian gjorde
rätt uti ?j
Alla. Det förstås.
Läraren. Ilvad skullen I då vilja kalla
honom?
Johan. En rask pojke.
Läraren. Men nu gick magistern ut ur
rummet. Hvad gjorde gossarna då?
Hulda. De bytte strax om skick.
Läraren. Hvad vill det säga?
Hedvig. De uppförde sig annorlunda, än
när han var inne.
Anton. De härmade magistern och gåfvo
honom öknamn.
Karin. „Den dummaste blef så qvick*.
Läraren. Det är någonting högst uselt,
när den, som annars är dum, visar sig qvick
i elakheter. Då märks det, att det barnet
verkligen skulle lmfva gåfvor till att lära
sig något godt, men gjort sig förlustig
deraf, genom att förslösa dem till det, som
är odugligt och ondt. Hvilken sorg är icke
detta för alla dem, som älska barnen,
hvilken skam och och olycka för dem sjelfva.
De förslösa sina gåfvor på en ond sak och
hafva ingenting annat qvar än––––-?
Gustaf. Att de lått roa sig.
Läraren. Jag kan ej säga, att de hafva
detta qvar som något slags vinst. De
hafva endast qvar sitt onda samvete,
minnet af forspildt godt och vissheten om Guds
misshag. Om de skulle känna en
belåtenhet deröfver, att de roat sig med elakheter,
så är detta ingen vinst, utan en förlust
mer, ty då har deras sinne blifvit bra hårdt
i det onda, som alltid i längden bringar
dem i skada och förderf.
och IIeminet“.)
Men gjorde de magistern någon skada
med att de så buro sig åt, när han var ute?
Karin. De gjorde honom ledsen.
Hedvig. Kanske han ej visste om det.
Pehr. De gjorde sig sjelfva skada.
Läraren. Veten I, livad ordspråket
kallar en otacksam menniska?
Märta. ~Dct tyngsta jorden bär1’.
Läraren. Rätt så. Jag tror, att om
magistern visste, hur barnen gjorde, så föll
det som en tung börda på hans lrjerta.
Han sträfvade för dem och ville göra dem
godt; för en ringa lön hade han mycket
besvär för dem. Många magistrar slita ut
sig med arbete för barnen inom få år. Och
om de så illa tackade honom, att de till
och med smädade honom, så måste det
kännas bittrare, än när åkermannen ser en
hop fåglar bortplocka den goda säd, han
arbetsamt och rikligt utsått på sin jord.
Men största skadan fäller, enligt den heliga
Skrifts utsago, på lärjungarna sjelfva, om
de vålla, att deras lärare icke kunna
undervisa dem med fröjd, utan med suckan. Vi
läsa detta i Ebr. 13: 17, som I hören slå
upp och lägga märke till.
Hvad var det, som barnen glömde, dä
de bytte om skick, när magistern gick ut
ifrån dem?
Pehr. De glömde det fjerde budet.
En liten Jlicka. De glömde att Gud ser
allt.
En annan. De glömde, att Gud var qvar
hos dem.
Läraren. Det är sant. Gud icke allenast
såg dem. han var qvar hos dem. Han icke
allenast vet och ser livad vi göra, han är
ock mäktig att gripa in, att straffa. Hans
blick genomtränger hjertat, hans hand är
uträckt öfver oss. Han upptecknar vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
