Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förnimmelser; och sannerligen prisar jag
lyckan och den plötsliga stormen, som
ändt-ligen lösryckte mig ifrån deuna däsighet.
— Jag saknar altså intet af allt det der,
men tänker nu i sakta mak skrida vidare
fram och se mig om efter en plats, som
mera kan motsvara de begrepp, jag gör
mig om en angenäm och lifvandc
vistelseort. — Se! just der borta, der ser jag
redan ett blånande vatten, ett haf, svällande
och djupt; der blir säkert omvexling och
rörelse, dit vill jag bege mig; kornl
Tyst lyssnande till den öfvermodiges ord,
hvilade det andra strået vemodigt på den
nu lugnade böljan; det såg sig omkring,
såg sig tillbaka, kännande i hvarje fiber
att hemuejdens luft ännu omsväfvade det.
Det kunde ej lösslita tanken ifrån de kära
vattnen, bergen och holmarne; allt gamla
bekanta till hvilka det så ofta skådat och
hvilket allt det funnit så intagande vackert.
Det var icke endast aftonilägtens suckar,
som nu svagt andades ut öfver vattnet, deri
inblandades äfven sucken af den unga
vassplantan, under känslan af att vara
storm-drifven ut emot en okänd vcrld, en verld,
till hvilken dess anspråkslösa håg aldrig
stått. —
Nå — yttrade den öfvermodige, och
ruskade obelåtet på sig, — jag tror
sannerligen du drar i betäukaude att följa mig
på den glada färden. — Hvart tänker du
hän? — — — — Pah! — jag ser det;
hvilken svaghet! Hvad ömkling forblindelse!
Huru vanmäktigt hängifveu de der inrotade
gamla vanorna, då glädje, frihet och lifvets
inångartade njutningar vinka. — Tänk dig,
hvilka storartade skådespel vänta oss;
bemärk det friska obundna lifvet med sina
förströelser af tusen olikartade slag. Åh!
huru skönt! - Se så, låt icke längre
vankelmod betaga dig; kom!
Jag har icke en minut tvekat, — svarade
då det andra vasstrået — livad dina planer
angå; men min åtrå står icke efter de der
vackra förespeglingar du gjort; det är med
grämelse jag skall se dig gå att irra emot
ett mål, osäkert, och så litet motsvaraudc
dina inbillade förhoppningar. — Vän! byt
icke bort lugnet i vårt fridfulla hem; låtom
oss afbida eu gynsnm vind, som möjligen
kan återföra oss till de kära nejder, der
vi lefvat förnöjsamma dagar. — Återvänd
jemte mig. Besinna tidens och lyckans
ombytlighet; deras löften äro bedrägliga
och låta ofta den bistra verkligheten träda
i stället för det, som inbillningen så
färgrikt frammanat. — Ber borta, der du nu
hoppas finna en glad framtid och de
lockelser, hvarefter ditt lätta sinne trår, torde
du måhända aldrig finna den. Det blåa
hafvet, som du skönjer der i fjerran, är
djupt, och du skulle förgås, men aldrig bli
i tillfälle att rotfasta dig der. Kasta din
blick tillbaka till vår hemnejd och se, hvilka
leende taflor den visar dig. Återvänd med
mig; måhända skall redan vid
morgongryningen ett mildare öde stå oss bi. Bida
till dess jemte mig, min vän!
Åh, — svarade spotskt den stolte — till
denna simpla strandvass skulle jag
återvända! Till denna låga grund, detta
enformiga lif! Nej aldrigJ — Se här! denna
lilla lätta bris skall redan befordra mig ett
stycke framåt. — Lef väl, klenmodigc, lcf
väll
Den qvarblefne, stödjande sig vid några
närstående vasstrån, lyfte och sänkte sig
vemodig men förtröstande der han befann
sig på den klara vattenytan. Hans blickar
följde den bortskridaude länge, mycket
länge, i den ljusa sommarnatten. Nu —
såg han honom icke mer. — Morgonen
kom och sol och hopp med den. En liten
krusning berörde vattnet. Vinden hade
vändt sig, och nu tog den vänliga böljan
det lilla vasståndet på sina mjuka armar,
skred med sin lätta börda längs den långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
