Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han skall mista näsan sin, och denna
öfverenskommelse skall stå fast tills göken gal.
Det var Askepilten nöjd med, och så bad
han att få veta, hvad han skulle göra först.
„Du kan gå ut på logen och tröska med
de andre drängarne“, sade bonden.
Det gjorde han också, men så varade det
icke länge, förrän de andre blefvo kallade
till middag, och han måste blifva qvar och
passa på säden. Han sade icke något
härtill, men då mellanmålstimmen kom och de
icke kallade på honom då heller, så fylde
han en säck med säd, gick och sålde det
och köpte mat för pengarne. En stund
efteråt kom bouden in på logen till honom,
men märkte icke att han sålt något af
säden.
„Huru är du nöjd?“ frågade han.
„Jag säger tackar så mycket, jag“,
svarade Askepilten, „jag är nog så nöjd“.
Till qvällsvarden kallades de andre
drängarne igen, men han fick blifva i logen.
Nu tyckte han, att han kunde äta litet mer
än till mellanmålet, och så fylde han två
säckar med korn och sålde det, och köpte
mat för pengarne. När husbonden sedan
åter frågade, om han var nöjd, svarade han:
„Jo, hvarför skulle jag icke vara nöjd?
Jag har fått så mycket mat, som jag orkar
äta, och mera vill jag ej ha“.
När han igen icke fick mat nästa morgon,
och ville gå att sälja en säck med korn,
mötte han husbonden: han frågade, hvart
han skulle taga vägen med kornet. Jo, det
skulle han sälja, sade Askepilten. Då blef
bonden vred och började gräla på honom,
för att han sålde kornet.
„Jaså, är du icke nöjd?“ frågade
Askepilten.
„Å jo, jo!“ sade bonden, „en tunna korn
är ju bara en tunna korn, och så mycket
kan jag väl undvara“.
Från den dagen glömde han aldrig att
kalla in Askepilten till måltiderna.
När söndagen kom, skulle bonden och
hans gumma gå till kyrkan, men först sade
gumman åt Askepilten: „Det är bäst du
blifver hemma och kokar middagsmaten,
medan vi äro i kyrkan. Du får sätta
grytan på elden med vatten uti, och köttstycket
skall du sätta ditin. Men glöm ej att lägga
bra med potäter i soppan, och persilje skall
du också hafva dit“.
Ja, det skulle han nog göra, sade
Askepilten, och så gingo de till kyrkan.
Nu passade det sig ej bättre, än att
gumman hade en liten fet hund, som hette
Persilje. Den tog Askepilten och slog ihjäl,
flådde den och kokade den i soppan. Så
kom kyrkfolket hem, och när de hade ätit
middag, klappade gumman sig på knäet och
ropade: „Persilje, Persilje, Persilje!“ Men
det kom ingen Persilje, huru hon än lockade,
och då hon gick ut för att söka den, fann
hon endast skinnet af den, hängande på
dörren till logen.
„Hvad har du nu gjort?“ skrek hon åt
Askepilten.
„Jag har gjort, som du sade“, svarade
han, „jag har lagt kött och potäter och
Persilje i grytan“.
„Ack du din förskräcklige dumbom“,
sade bonden, „nu har du slagit ihjäl det
välsignade lilla söta djuret, som vi voro så
förtjusta uti!“
„Kanske är du icke nöjd?“ frågade
Askepilten och drog knifven ur slidan.
„Det har jag icke sagt“, svarade bonden,
„är hunden död, så är den död, och det
kan icke hjelpas“. Men vänlig var han icke,
fastän han ej vågade säga något.
En tid derefter skulle bonden och hans
gumma till marknaden i staden, men denna
gång vågade de ej fara hemifrån, förrän de
hade gifvit Askepilten noga besked om hvad
han skulle göra. Så sade de till honom:
„I dag får du blifva hemma, men du
får icke göra något på egen hand; du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
