Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sagan om kongen och den främmande fogeln.
glPÄet var engång en kung, som bodde
ensain ocli kände sig allena ocli
oförstådd af alla. Kom så en qväll, då lian
satt försjunken i dystra, vemodiga tankar,
en, liten fogcl långt hän från skogen och
knackade med sin lilla näbb på lians
fönsterruta. Kungen öppnade och betraktade
undrande den främmande fogeln, hvars
make lian aldrig förr sett.
— livad vill du här? sporde konungen.
— Sjunga bort din sorg ocli förvandla
vemodet i din själ till en jubelsång iifver
lifvet! var fogelns svar.
— Sjung! utbrast kungen med ett lialft
tviflaude, lialft gäckande småleende, ty han
trodde ej på sångens underbara magt, och
tyckte dessutom att den främmande fogeln,
med sina enkla grå fjädrar och
hvitspräek-liga vingar ej såg ut att kunna frambringa
ljufva toner.
Men kungen tog plats i sin hvilstol, och
fogeln satte sig på fönsterbrädet och
började sjunga. Och dess toner ljödo så
underbart. längtande, vemodsfulla, men dock
jublande, att konungen, utan att han sjelf
visste det, kände sig buren liksom af
vingar. Ilan såg livad han aldrig förr sett
och hörde hvad han icke hört. Han
förstod tonernas språk; han kände att fogeln
tackade för lifvets gåfva, för förnimmelsen
af ljus och skugga, af rosiga moln och
leende solstrålar, af blånande haf och små
rinnande bäckar i skogen, ja, för den
minsta lilla blomma . . .
Och konungen glömde sin ensamhet och
sorg. Varm och rik kände han sig, gick
med strålande ögon fram till fönstret och
tackade fogeln i det han bad:
— Dröj hos mig, du lilla sångerska från
främmande strand. Jag vill innesluta dig
i en gyllene bur, värma dig med min kärlek
och ensam njuta af att ega dig. Endast
111ig skola dina toner hädanefter tjusa. Du
skall sjunga bort min sorg . . . Kom!
Men fogeln nekade. Den lofvade att
ibland komma igen, när kungen vore
sorgsen, men sade att den icke kunde lefva
uteslutande för honom, icke i den gyllene
buren.
— Jag måste ega friheten, lifvets första
vilkor, för att kunna besjunga naturen, för
att jubla öfver att det är skönt att lefva!
drillade fogeln, och var just i begrepp att
på lätta vingar höja sig npp i rymden, dä
kungen, som icke tålte motsägelser, med
svartsjukans eld i sina ögon störtade efter
en håf och lyckades så fånga den flygande
fogeln.
Veckor och månader förgingo. Fogeln
satt fången hos konungen i den gyllene
buren, omgifven af alla jordens skatter, men
den sjöng aldrig mer, huru mycket
konungen än bad derom. Den gömde blott
huf-vudet under sin matta vinge, och fick för
livarjc dag ett allt mera trött och trånande
utseende.
— „Hvart längtar da hän?” sporde
kungen en dag sorgset, ty han älskade sin lilla
fogel och hade gerna velat höra henne sjunga.
— „Ut bland skogar och ängar, fält och
dalar att sjunga om det okända land, der
skaparn blaml himlarna tronar!11 svarade
fogeln, som nu för första gängen på
mycket länge drillade några toner.
— „Så flyg då!11 utbrast konungen,
öppnande bur och fönster. „Förlåt att jag höll
dig fången, men det var af kärlek l11
— „Också jag håller af dig11, jublade
fogeln, som nu satt på fönsterbrädet och sjöng
en härlig afskedssång, „men fritt vill jag
älska, utan bojor och fängslande band” . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
