Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
M 21
Och fogeln flög och i kungens öga
skimrade en klar tår, men lian försöker aldrig
mer att fånga fogcln, ty hvar gång han är
sorgsen, kommer den oombedd ocli sjunger
på hans fönsterbräde, och då fly alla onda,
vemodiga tankar ur kungens hjerta och han
fröjdar sig och är tacksam öfver lifvets gåfva.
Wanda.
FOGELQVITTER.
Saga af S-ing.
hvilstol var utlyffad på den
gården i skuggan af den
stora eken. Hon satt så tyst, med
hufvu-det lutadt mot det höga ryggstödet af
stolen. Så satt hon länge, länge och åsåg
svalornas flygt. På kanten af ett svalbo
satt ett gammalt par, svalfar och svalmor.
Mormor trodde ingalunda på att foglar
kunna tala så att menniskor förstå det, men
då de så qvittrade, tänkte hon för sigsjelf:
kanhända tänka dessa gamla ungefär
detsamma som jag. De tänka måhända nu
äfven, liksom jag på de unga, som första
gången äro ute i den vida verlden. De
gamla sitta nu allena och qvittra om sin
egen ungdom. T,De äro ännu två, jag är
ensam11, sade Mormor suckande. Så tänkte
hon, att de återigen qvittrade om de små
ungarna, som de så flitigt hade arbetat för,
qvittrade om de äfven kunna uppföra sig
så, att far och mor lutfva styrka att skydda
sig för den onda höken, som lurar pä rof
efter små oskyldiga svalor? Kunna de
sedan också skalfa mat åt sig sjelfva, att de
ej må lida någon brist? Och sedan, om de
bygga bo, kunna de äfven trifvas väl
tillsamman, då de nu blott få flyga omkring
och roa sig, men (lå återigen blott få tänka på
att arbeta för sina små ungar och skydda och
värma dem? Kunna de sedan ömsesidigt
göra hvarandra till viljes, att deras små
fogelnästen må blifva lugna och fredliga?
Kunna de trösta och uppmuntra hvaraun,
sjunga gladt äfven då den mulna dagen
kommer, då regnet störtar ned, så att de
tillochmed behöfvn frukta för sitt bo. Nu
är sommarens varma, glada dag: men sedan
kommer den mörka hösten, sedan komma
regn och oväder. Gud skydde då de små!1’1
— Så qvittrade de gamla, och derom tyckte
mormor att de qvittrade mycket länge. Ja,
hon, som var gammal kunde riktigt se huru
de hade mycket på sinnet, mycket att
råd-pläga om på sitt älskliga språk. Mormor
ville visst icke gå i borgen för, nit hon
förstod dem rätt, men hon tyckte sig ungefär
förstå dem, och tänkte för sig sjelf, huru
det stundom händer att man i ensamma
stunder, ofta kan känna en viss frändskap
och likstämmighet med väsenden, hvilka ej
tillhöra menniskoslägtet, och kan ofta kafva
mera nöje af tysta betraktelser öfver det
ena och det andra i naturen, än af flere
personers sällskap, hvaraf man mycket litet
kan inhämta för tanken och för själen.
Nu trodde Mormor att de qvittrade om
sin egen ungdom, ty deras sång vexlade i
glada tonfall; de sade hvarandra det
ljufva-st.e, det älskligaste de kunde, de berättade
visst, huru de första gången sågo hvaraun;
de sjöngo så ifrigt, så ljudeligt, så gladt.
Den sången kunde ej handla om något an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
