Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
JS 22
gens öra som näktergalstoner, ty så stor
och förunderlig makt har smickersötan.
Då konungen åter kom upp till sig,
befallde han, att hans tron skulle Hyttas upp
på palatsets tak.
— På det viset kommer jag att sitta
högre — tänkte han och kände sig så
mäktig och högt uppsatt öfver menniskorna.
Dagen derpå, då konungen satt på sin
tron, som stod på palatsets tak, fick han
å nyo höra hofmäunens sång, ty de hade
alla församlat sig å borggården för att
prisa sin mäktige konung.
Nu var det en annan melodi, ännu
lenare och klangfullare än den förra; men
refrängen var sig lik:
„Mäktige konung 1
Högt öfver oss sitter du,
Men ännu högre borde du sitta!15
Och konungens hjerta hoppade högt af
lycksalighet; meu så tänkte han på
refrängen och såg sig bekymrad omkring. Då
fick lian syn på kyrktornet, och hans
au-sigte klarnade åter.
När Karius kom på sitt em betsrum, gaf
han ut cu befallning, att man skulle ställa
hans tron på kyrkotornspetseu.
— Der — tänkte konungen — skall jag
sitta högre än någon regent före mig —
och han kände sig så öfvermåttan säll och
lycklig.
Många dagar förgingo, innan tronen blef
uppsatt och trappan dit upp blef i ordning.
Under tiden trånade konungen bort af
ledsnad, oaktadt hofmännen sjöngo natt och
dag för honom.
Omsider var allt färdigt, och konungen
steg med mycken möda uppför trappan och
uppnådde tornspetsen, der han satte sig
sin tron, och hans bröst häfdes af en
onämnbar tjusning, ty han kände sig så
högt öfver alla menuiskor.
Då nådde plötsligen sången hans öra,
och den brusade så mäktigt dit upp, ty
hofmännen hade fnöfvat laudets befolkning
att sjunga med.
Konungen lyssnade och hörde, att
melodien var ännu en annan; men refrängen
var den gamla:
„Mäktige konung!
Högt öfver oss sitter du,
Men ännu högre borde du sitta !tt
— „Ännu högre borde du sitta!a —
upprepade konungen och såg sig förtvitiad
omkring, ty högre kunde han inte komma. —
Månne jag icke är Guds jemlike? — tänkte
han: men vid den tanken svindlade det för
hans ögon, och han föll ned och bröt
halser af sig.
Och hofmännen upptogo sin döde konung
och begrofvo honom med stor pomp och
ståt, ledsagande honom till grafven under
gråt och veklagan; men i mjugg skrattade
de åt sin lyckade plan och regerade sedan
sjelfve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
