Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hustru allt sedan lille Leos död, är
fullkomligt bruten till helsan. Hon nödgas
vistas vid S—bad, som Vernn nyss nämnde.
Jag skall resa efter henne dit; först frågar
jag dig dock, om du vill behålla lilla Verua
hos dig ända till vår återkomst derifrån?
Barnet har härtills allena varit hemma i
vårt hem i D., men hon vantrifdes så
mycket, ehuru hon visst icke beklagade sig i
sina bref till oss, men hon är en liten
sällskaplig själ och ensam i det stora dystra
huset med lille Leos dödssuckar ännu i
godt minne, kunde det icke annat än
inverka oförmånligt på hennes helsa. Vid
S —bad kunna vi icke liafva henne med oss,
ty min hustru är så nervös och svag att
ett högt uttaladt ord, ett gladt skratt,
menligt kunna inverka på henne och-”––––
„Ej ett ord mera, gode broder,1* afbröt
honom friherrinnan v. Detler. „Verna är ju
hös sin faster och kusinerna samt jag skola
göra allt hvad i vår förmåga står för att
göra denna tid angenäm för henne.1* —
„Tack Fredrique! Jag är öfvertygad omatt
hon icke skall vara dig till besvär.1* Och
efter ännu en stunds samtal afreste
baron v. Jerne efter ett ömt farväl från sin
dotter.
Ehuru den våning dit den lilla Verna nu
kommit äfven var praktfull och rikt
möblerad, med förgyllda ramar omkring de höga
trymåerna, sidenmöbler med trädsniderier,
mjuka tjocka golfmattor, tunga sammets
och sidengardiner, och portierer — alldeles
såsom i hennes hem — kände Verna ändå
halft omedvetet inom sig att någonting
dock fattades här. Der hemma hade
alltid rådt lycka och glädje ända tills Gud
tog den lille käre Leo upp till sig. Då
insjuknade modren och Verna kände en
sådan gränslös tomhet omkring sig, då
inställde sig sorg och smärta i stället för
den fordna fröjden, men här hade ju ingen
dött — det visste Verna — här voro alla
friska, utom fastern, hvilken ju ock blott
var svag, ej egentligen sjuk och dock låg
liksom ett moln af missnöje och ledsamhet
utbredt öfver alla husets innevånare.
Farbrodren, den allvarsamme farbror
Charles, talade icke så vänligt med sina
barn, som Vernas fader städse gjorde, han
syntes så upptagen af sina i Vernas tycke
så ledsamma böcker med de granna i guld
intryckta permarna: han hade icke tid med
barnen. Och faster var så trött och
nerv-svag. Hon hade alltid en flaska „eau de
Rose11 till hands, ty den rysliga
hufvudviir-ken kunde ju när som helst inställa sig.
I synnerhet var detta fallet, när barnen
stojade och väsnades och grälade med
hvarandra, hvilket de ju så ofta gjorde.
Och derför hade hon förbjudit dem
tillträde till sina rum utan tillåtelse, men de
voro så olydiga. Beständigt och alltid
sprang Rose in till modern och klagade på
Raoul eller gret öfver att Bertha hade
en vackrare klädning än hon, öfver att
hennes hatt var svart i slället för grå och så
skickade friherrinnan sin kammarjungfru
Dorthe efter nya hattar och elegantare
klädningar till modisten, ty det var ju så
olidligt att höra Rose gråta och jämra sig;
hon visste ingen annan utväg för att för
ett ögonblick helst slippa af med flickan.
— Och ovänliga voro de båda syskonen
äfven emot hvarandra. Det var ändå det
besynnerligaste af allt. Betänkte de icke
att Gud gifvit dem åt hvarandra till tröst
under ledsamma stunder, till sällskap och
glädje under alla lifvets förhållanden?
Visste de icke att’ en broder eller en
syster är det dyrbaraste, det käraste, som
vår gode Herre kan gifva en menniska, att
livar och en bör vara djupt tacksam för
donna stora gåfva och bemöta sin bror
eller syster med den varmaste kärlek, den
ömmaste tillgifvenhet? Så hade Vernas
mamma sagt henne, då hon visade sin lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
