Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 ILLUSTRERAD BARNTIDNING J& 23
är vår fantasi, vår tanke; inga bojor binda
don, den flyger hastigare än fogeln. O,
Gud! haf tack, för att du skänkt oss
nien-niskor denna gåfva!” sade hon, i det hon
samnianknäpte sina händer, „haf tack, haf
tack!"
— „Nå, nu går du återigen bort ifrån
ämnet; livad var det du vidare tänkte vid
den lilles vaggaV11
— „Jag tänkte mig honom som cn stor
man, en ädel menniska, som någon stor
konstnär, målare eller bildhuggare, vet du
Jaquette! jag ville säga dig något — men
du får ej skratta åt mig, och du får ej
säga mig, att det är eudast derföre, att han
är mitt syskonbarn, men jag tyckte han
liknade — — —”
— „Hvem, säg ut?”
— „Jag kan ej säga det högt, — jag
vill säga det blott åt dig, min syster, vill
jag hyiska det, — — — jag tyckte han
liknade Kubens!”
— „Rubens! — nej du, sådana förmågor
födas ej ofta. — Du är ännu ett barn med
hufvudet uppfyldt af sköna, gyllene
förhoppningar. Kom, låt mig se, huru dina
ögon stråla af fröjd och glädje, det
npp-lifvar, det uppfriskar mitt sinne”, sade
hon i det hon med båda händerna omslöt
Lauras ljusa lockiga liufvud. „Huru ljuf
är ej en oskyldig, innerlig glädje att
betrakta — och tyvärr finnes det menniskor,
livilka ännu vilja förvisa och förtrampa
denna sköna blomma från vårt jordelif.
Låt mig se in i dina glädjestrålande ögon”,
sade hon, ömt smekande Lauras glödande
kind, „det tyckes mig såsom en
högtidsstund att åse din oskuldsfulla glädje!”
— „Det synes då, huru tacksam jag är? —
Ack ja! — — vid hvar glädje jag känner,
flygta mina tankar till Gud med tacksamma
böner! Är icke äfven det en högtidsstund,
cn gudstjenst?”
— „Ja, mitt barn, ej allenast en dag af
veckan vilja vi egna åt Gud, hvarje dag
bör vara cn sabbat, och våra tankar kunna
obemärkta af menninkor, ofta fira en bättre
gudstjenst, än den vi om söndagen i
högtidskläder mångengång bivista.”
— „Och till denna sabbat i mitt tack-
samma hjerta, är nu det lilla medvetslösa
barnet upphofvet. Ack — livad jag gläder
mig åt, att jag nu fått nya pligter att
uppfylla, jag skall lära honom allt godt som
jag kan och förmår, jag skall tidigt lära
honom att blifva god och tacksam, — men
glad måste han bli, han måste fröjda sig åt
Guds sköna skapelse, naturen. Han får icke
tjena Gud med suckan och tungsinthet, utan
med glädje och tacksamhet, det skall jag
lära honom!” Och gladt uppräknade den
unga flickan ännu mången god lärdom,
hvilken skulle gömmas till framtiden.––––
Några månader derpå inkom Laura åter
glad och förtjust. — „Jaquette!” —
utropade hon! „nu vet du icke hvad som
häudt!” — „lille Arno har fått ".en tand!
vet du jag såg det sjelf redan; och kan du
tänka dig — så har han kunnat slita etl
hål på sin lilla strumpa! riktigt ett litet
rundt hål, kan du tro det syster?”
— „Ja hvarför inte, det är väl ej något
så besynnerligt.”
— „Och så kan han jollra, och säga
dadda, och många sådana ord som man ej
ännu kan förstå, och så småler han så
vänligt och sträcker ut sina små armar.
Nu är jag ej den enda, som säger att han
är ovanlig, hvad skall det väl blifva af
honom ?”
Vi förflytta oss några år framåt. Det
var examen i den skola, hvilken lille Arno
redan 4 år bivistat. Nu inkom Laura åter
till sin syster, men icke denna gång
glädjestrålande.
— „Jaquette!” — sade hon, „nu har det
träftat mig en motgång — jag trodde Arno
skulle blifva den förste på klassen, men
“T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
