Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
–––––––––––––––––––––––––––––––^
JIS 23 ILLUSTRERAD BARNTIDNING 179
lian blef endast uppflyttad öfver 14 gossar,
hade det helst varit äfven 15 eller 20!”
utropade hon förtviflad.
— „Nu, Laura, är du onaturlig, jag kan
icke gilla din oförnöjsamhet; hvad hade du
sagt oin Arno blifvit nedflyttad?”
— „Ack jal — — det bade jag ej
kunnat tänka mig vara en möjlighet — men,
Jaquettc, — han blir måhända aldrig
någon stor man!”
— „Barn, barn! jag har aldrig förut tänkt
att du skulle vara så fåfäng. Kan icke
lille Arno blifva lycklig och älskad, ehuru
han ej blir en stor man. Jag tänkte
verkligen, att du, Laura, skulle slå öfver de
personer, livilka tro, att. lyckan ligger gömd
uti ett stort namn, ryktbarhet och
menni-skopris.”
Under det dessa och många olika
betraktelser vexlades emellan de båda
syskonen, växte lille Arno upp, frisk, lycklig
och glad som en solstråle. Hans kind var
röd, hans arm var stark, hans sinne var
vänligt och gladt, han lärdes mycket godt
af sin älskande omgifning. Han var nu
fullvuxen, han var en god och ädel man,
men fick ej något stort namn och rykte,
han lefdc obemärkt såsom prest i en
af-lägscn landsbygd, men verkade der
mycket godt. Han var en prest i ordets
vackraste mening, predikade ej endast om
sön-dagarne, utan var sin församlings
rådgif-vare och arbetade träget på dess
upplysning. Äfven bade han omvårdnad om sjuka
och svaga och besökte dem ofta. Ilan
dömde ej allenast de fallna, han sökte
återupprätta dem, genom varma och vänliga
varningsord, och genom sitt eget goda
exempel.
Man ansåg honom allmänt såsom en
lijel-pare och rådgifvarc för de fattige, såsom
en tröstare och en försyn för de betryckte.
Då Laura såg de glädjestrålande
blickar med livilka hela hans församling
hel-sade honom, då hon åhörde alla de
tacksamma välsignelser som uttalades för alla
de tårar han borttorkat, och för alla
bekymmer han för de nödlidande lättat, då
utbrast hennes lifliga sinne, i varma,
brinnande tacksägeleser, „0 Gud!” utropade
hon med djup rörelse, „hvad jag var
dåraktig som i min baruslighet önskade
honom ryktbarhet och ett stort namn. Han
är dock nu en stor man inför Honom, som
ser till hjertat, nu förstår jag redan att
det är långt mera värdt än meuniskopris,
och bar äfven sett att lyckan trifves helst
obemärkt. Förlåt, o Gud! mitt oförstånd!”
— „Och du är nu nöjd, ehuru han ej
blef en Rubens, en Rafael?” invände
Ja-quettc.
„Ila, ha! — det var ju barnslig dårskap
och fåfänga. Nu har jag sett tårar af
tacksamhet och varma välsignelser
skänkas honom. Jemförda dermed äro
lagerkransar af guld, ära, skatter, ryktbarhet
endast stoft. Han är nu en stor man,
men i en högre mening äu jag uti mitt
barnsliga oförstånd förstod att önska. Gud
har uppfyllt mina förhoppningar uti långt
rikare mått, än jag förstod att ombedja.”
„Haf tack, store Gud”, sade hon i det hon
sammanknäppte sina händer och varma
tårar rullade ned för hennes kinder. Haf
tack! — haf tack!” — —
S... —ing.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
