Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL OLIVERS BERÄTTELSER.
I. I-Iuru en liten flicka kan vara nyttig.
hon lemnade hastigt, ninunct ocli
sprang upp på sitt rum, men der
gret lion bittra tårar. „Ack, livarför är
jag icke som Venia — då skulle alla hålla
af mig!a Detta var ju redan,ett erkännande
af hennes fel; hon insåg att hon icke var
såsom hon borde vara, oeb vet du, mitt
barn, om du inser ocb ångrar ett fel samt
längtar efter att blifva bättre, då är det
redan ett godt steg, som du tagit på
bättringens svåra väg. — Rose hade knappast
lemnat rummet der nere, fijrriin
friherrinnan v. Detlcr kom in med ett matt, lidande
uttryck.
„Barn, hafven J sett min „eau de Rose11
flaska?” frågade hon. „Jag har förlaggt
den och Dorthe är icke i stånd att finna
rätt på den.” — „Nej, jag har icke sett
den, men — kom Raoul! Vi vilja söka
reda på den!” Och med cn nick var Verna
ur rummet. Friherrinnan gick tillbaka till
sin boudoir. „Det är dock ledsamt”,
suckade hon, „tjenare har man i öfverflöd,
men om något förkommer, är ingen i stånd
att finna det. — O livad mitt stackars
huf-vud värker!” Då sprang Verna in,
strålande glad, med den förlorade flaskan i
handen. „Här, älskade faster!” Hon
framräckte den åt tanten, livillcens ansigte
ljusnade. „Tack — tackl” — „Och nu, får
jag icke gifva dig en dyna till? Så —
så . . . nu sveper jag själen närmare omkring
ilig, slut nu till dina stackars värkande ögon
och sof, käraste faster! Vi skola vara stilla
som små möss.” Hvad det gjorde godt åt
den lidande tanten att höra dessa
deltagande ord, känna beröringen af dessa mjuka
små luiuder, i stället för kammarjungfruns
ovarsamma rörelser. livad det var ljuft
att förnimma hennes smeksamma „sof godt,
lilla faster”, när hon slutligen gick och
huru varsamt och sakta trampade bon ej
på den mjuka mattan, som om de små
fjä-ten också skulle lmfva blifvit hörda, om
hon än stigit på aldrig så tungt! Men
tanten förstod att lilla Verna menade så
väl och tänkte inom sig, att den lilla
Hickan var ett riktigt välsignadt älskligt barn.
En annan dag, då Verna var i salongen,
som gränsade till farbrodlrens enskilda rum,
hörde hon honom otåligt yttra: „Det är
då underligt att jag aldrig skall hafva
mina tofflor varma, då jag kommer hem.
Huru många gånger bar jag icke sagt Jean
att jag önskar finna dem framför kaminen
vid min hemkomst! Det är verkligen
oför-svarligt!a Och ifrån denna stund hände det.
icke mera att baronens totflor orörda lågo
i skolådan; ständigt stodo de, färdiga ätt
påtagas, varma och sköna framför ugnen.
En gång märkte baronen att lilla Verna
sysslade der i knuten af rummet med dem,
och ett, ljusare, mildare uttryck upplyste
plötsligt hans stränga panna.
Så förflöt en vecka af den tid, hvilken
Verna skulle tillbringa i farbrodrens hem
och förunderlig var i sanning den
förvandling, husets innevånare undergått på denna
så korta tidrymd. I synnerhet var
förhållandet mellan Raoul och Rose bättre än
någonsin. De slöto sig mera än förr till
hvarandra, de gnabbades icke så ofta som
förr, de fördrogo mera hvarandras
svagheter. Och när det ibland hände, att Rose
med ovänlighet besvarade sin brors ord
eller att Raoul retade systern på ett eller
annat sätt, behöfdes det blott en
förundrad, sorgsen blick ur kusinens stora blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
