Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
M 23
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
181
ögon och dc fattade halft försonade, halft
flata hvarandras händer och i deras öron
ljödo hennes milda ord: „Efter döden kan
inan ingenting mera försona.” — Och nu
hade äfven Roses klagomål på Raoul hos
modren tagit ett slut. Det gick så till, att
Verna en dag, då Rose vredgad ville ila
in lill den klena modren, sakta höll henne
tillhaka vid dörren. .^Snälla Rose, du vill
ju ej väcka upp din moder? Dorthe säger
att hon tillbringat en orolig natt och nu
har hon ett ögonblicks ro. Ack nej — du
går ju icke? — Du vet ju huru hedröfvad
hon är, då du sqvallrar på Raoul. —
Stackars faster, livad hon måtte lida af sin
ständiga hufvudvärk! Och Rose stannade
tveksamt. „Tror du verkligen att den är
så plågsam?” — „0 ja — jag är viss
derpå. Jag hade en gång ondt i hufvudet och
ehuru min mamma stilla sysslade omkring
mig för att lägga en vattenkompress på
det sjuka hufvudet, så ökade detta ändå
min plåga och det kändes helt ljuft, då allt
blef fullkomligt tyst omkring mig. Och
stackars faster! Hon blir så ofta oroad af
än den ene, än den andre!” — „Stackars
mamma! — Jag skall icke vidare störa
henne. — Jag har icke kommit att tänka
på att hon skulle blifva sämre, om jag
talade några ord med henne”, sade Rose, i
det hon gick in i sitt lilla rum och för
första gången tänkte efter, huru stort lidande
stackars mamma alltid måste bära på och
huru många gånger hon förhöjt detta lidande
genom sitt störande bullrande inträde och
sitt vredgade förbittrade tall „Jag skall
försöka att blifva snällare emot mamma”,
tänkte hon ångerfullt, ty i grund och
botten var lilla Rose en snäll flicka, och nu
ville hon af alla krafter arbeta på sin
förbättring. Hon ville blifva lika afhållen som
Verna var och dessutom hade Verna
berättat åt. henne, att Gud, den gode Guden
der uppe i himlen, älskade endast de goda
barnen, icke de envisa, elaka och stygga.
„Och det är så ljuft, när den gode Guden
håller en kär”, hade Verna vidare sagt,
då får man efter sin död komma dit upp
till Ilåns ljusa himmel, der lille Leo nu är.”
En eftermiddag, då barnen voro allena
hemma — mamma hade för första gången
på bra länge åkt ut i det vackra ljumma
vädret — tog Verna fram sin lilla
guldfingerborg och eu synål ur sin lilla
arbets-väska. „Nu skall jag sy en ny klädning åt
min Cornelia”, sade hon med en vigtig min
af bestyrsamhet, „stackars Cornelia, hon
har ännu icke erhållit en ny
sommartoi-lette! — ålen hvarifrån får jag tyg? Ilar
du icke, Rose, några vackra lappar att
skänka mig?” — „Nej, snälla Verna, jag
hade nyss ett rödt sidentyg med svarta
border, men Dorthe förfärdigade deraf
sista veckan en kappa åt min Adelaide.
Men gå till Dorthe — hon finner väl en
utväg för ditt bryderi! — Din Cornelia kan
omöjligen reda sig utan sommarklädning.”
Och så började Rose åter med sitt arbete,
som bestod uti att äta dc mognaste stora
sköna hallon, öfverströdda med tums tjockt
socker.
Verna hit icke uppmana sig tvenne
gånger till samma sak. Ilon skyndade till
tjenstejungfrurnas rum och hade snart
anförtrott sitt bekymmer åt Dorthe. Denne,
vanligen så sträf och tvär emot barnen,
kunde icke omotstå Vernas bedjande
bekymmersamma blick, när hon nu bad om
ett tygstycke. „Kära hjertandes”, sade hon
vänligt, „här nere finnas inga öfverflödiga
lappar, men på vinden i det venstra
kontoret står en korg full med granna siden
och yllclappar, som blifvit öfver från
friherrinnans klädningar.” — „Ack, låt mig
få gå dit upp, snälla Dorthe! Jag skall
utvälja åt mig en riktigt smakfull sådan
för min Cornelia”. Och snart hade Dorthe
följt Verna uppför dc höga trapporna; först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
