Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
M 23
till tredje våningen, så uppför de branta
vindstrapporna och nu voro de på vinden.
Den hade lågt tale och en unken qväfvande
lukt flägtade emot don, då de beträdde
den. Här hade Verna aldrig förr varit.
Och nu öppnade Dorthe en dörr till
ven-ster och de kommo in uti en särskild
af-delning af vinden; den var afstångd för
baronens räkning. De öfriga hushållen i
det stora huset hade äfven de, hvar och
en sin särskilda afdelning.
„Se så, här är korgen! — Sök nu ut det
vackraste, lilla fröken!11 sade Dorthe, i det
hon beredde sig på att vänta på Verna
vid dörren. „Ack tack, kära Dorthe! —
Men ni behöfver ingalunda vänta på 111ig
här. Jag kan godt vara här allena — —
här är ju så ljust. Ni har visst sysslor
att uträtta der nere och här är en sådan
stor samling olika sorter tyg; jag får visst
svårt att kunna besluta mig för hvilket
som är det vackraste11. — „Nå, som ni
viil, lilla fröken! — Jag skall efter en
stund komma för att afhemta er och för
att tillika stänga dörren11. Och dermed
vandrade kammarjungfrun sin väg. Verna
hörde snart hennes sista steg förklinga,
efter att hon för en stund tydligt
förnummit huru Dorthes spetsiga klackar slogo
emot stentrapporna. Nu var allt tyst.
Verna gräfde ifrigt i den stora korgen.
Ilon var så sysselsatt att hon icke ens hlef
varse den lilla råttan med de runda kloka
ögonen, hvilken spatserade helt nära henne
och uppmärksamt fixerade henne. Men nu
ljöd plötsligt ett skri i stillheten. Den
lilla råttan ilade blixtsnabbt tillbaka till
sitt skyddande hål der borta i vrån hland
åldriga maskstungna tafior, hvilka stodo
med afvigsidan utåt. Äfven Verna höjde
lyssnande sitt hufvud. Hvarifrån kom detta
hesa förtvifiade skri? Det lät söm om den,
hvilken utstött det, hade varit alldeles i
den lilla flickans granskap. Hvem var det?
Fanns här menniskor? — Och nu förnams
åter det gälla skriket. Verna reste sig
hasigt. Hon skyndade ut ur farbrodrens
afstängda område, ut på den stora mörka
vinden. Hon gick tätt utmed dess vägg
och plötsligt befann hon sig utanför en
liten låg dörr med en usel klinka i stilllet
för lås. Hvad var det här? Bodde någon
här? Nej, nej, så plandigt kunde väl icke
någon menniska ho; icke här på vinden,
hland råttor och gammalt skräp! Hon
ämnade gå vidare, då samma ljud åter
hördes, denna gång åtföljd af ett högt
snyftande från en annan person. Verna
tvär-staunade. Ljudet kom inifrån det, som
doldes bakom den dåliga dörren. Skulle
hon våga sig in? Jo, jo, hon måste det.
Måhända kunde hon hjelpa det stackars
folket der inne och modigt stötte hon upp
dörren, som genast gaf vika och nu trädde
hon öfver den murkna tröskeln. Min Gud,
livad var det? Var det väl ett barn, den
lilla utmagrade hleka varelse, som satt der
vid den trasiga trädvaggan och som nu
just vände ett par uppspärrade förtvifiade
ögon emot lilla Verna, då hon steg in,
medan tårar runno ut för de gula
kinderna. Och i vaggan låg ett litet spädt
barn, endast några månader gammalt, med
likblekt anslgte och öppen mun och nu
utstötte det ånyo detta samma jämrande läte,
som nyss störde Verna i hennes
sysselsättning! — „Min Gud — arma barn! IIvem
är du? — livad gör du här?11 sporde hon
nu förfäradt den lille gossen, ty det var
verkligen en sådan, den lilla gestalten vid
vaggan. Han svarade intet, utan visade
blott på det klagande barnet med en
obe-skriflig åtbörd af fasa och så brast han ut
i en förtviflad gråt. Verna tog honom i
sina armar. „Ack. huru rysligt! — Är
han sjuk?11 — „Ja11, svarade gossen, med
förvånad min under tårarna betraktande
den lilla fina flicka, som höll honom så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
